Vad hände vid Styggforsen?

Aquanauts på Kulturhuset, Stockholm, 2021-09-16 till 2022-03-06.

Varelsen Paeloris Alba av Pompe Hedengren. Fotograf: Carl Thorborg



Det var tur att mitt sällskap drog med mig in på kulturhusutställningen Aquanauts i helgen, annars hade jag missat den. Den pågick från den sextonde september 2021 till den sjätte mars. Trots att det var jag som hade tipsat om den, var jag skeptisk. Det kostar massor att gå in på utställningar och ibland är de utmattande och överväldigande. Men den här, den var… bara bra.

Kanske var det att den spelade på gränsen mellan fiktion och verklighet som gjorde den så lätt att ta till sig. Där fanns inga fakta som skulle läggas på minnet, inga krav på att veta saker i förväg och briljera likt deltagarna i På spåret på SVT. Det gjorde ingenting att jag pekade ut det ”utgrävda” skelettets nyckelben på fel ställe och först efter en stund i skumrasket insåg att det i stället var höftbenet och fick rätta mig. Herregud, har jag just gjort research kring mänsklig anatomi, gått på krokikurs och ändå inte kan se vad som är upp och vad som är ner? Tydligen. Inte heller var jag, trots mitt ursprung i Dalarna, säker på att Skarpforsen existerar. Men det kändes rätt. Och efter att ha rådfrågat Duckduckgo.com visade det sig ligga i Rättvik. Det är ett naturreservat jag nu måste besöka.

Ett av de foton som återfinns i Gardelius och Blomgrens material. Fotograf: Sara Mac Key.

Utställningen introducerar besökaren i vad som har hänt, när och var. Två unga kvinnor Beata Gardelius, paleontolog, och Inga-Lisa Blomgren, geolog, som för att kunna fortsätta ha ansvar över sina egna liv valt bort äktenskap och borgerliga livsregler. Därmed blev fria att själva fatta beslut, gav sig i väg på expedition under artonhundratalets andra hälft. De studerar och utforskar Siljansringen som skapades av en meteorit för många miljoner år sedan och gör häpnadsväckande upptäckter. Det finns okända arter! Men det hela viftas bort. De två forskarna försvinner i historiens glömska och ingen vet längre vad som har hänt. Tills den dag någon överlämnar deras anteckningar, skisser, fotografier och insamlade fynd…

Den här utställningen påminner om datorspel inom äventyrsgenren så som Myst från 1990-talet. Även där får spelaren röra sig i en mystisk värld där konstiga saker sker och leta efter pusselbitar kring vad som har hänt. Både utställningen och spelet inbjuder till instinktiv och omedelbar nyfikenhet. Man undrar vad tusan som har hänt här och vad kommer att hända!? Vilka är de okända och vad har de för livsmönster?

Till skillnad från i spelet Myst finns här ingen slutgiltig lösning. Här kan man heller inte vara säker på vad som är äkta vara eller utsaga, och vad som är falskt. Skarpforsen? Jo, den finns. Siljansringen lika så. Skogen, torpen, tjärnarna och mossan också. Men inte forskarna, inte varelserna, inte iakttagelserna. Och hur är det med kvinnornas levnadsvillkor under 1800-talet? Var de verkligen fria att fatta sina egna beslut och göra sina egna val om de avstod äktenskap? Och även om de var det, var det en möjlig väg att gå? Fick de arbete, lön och…?  Nej, just det, de här två kvinnliga forskarna blev ju bortviftade – vilket framstår som väldigt trovärdigt.

Det är verkligen spännande med en utställning som ställer källkritik på sin spets och samtidigt ger sig helt hän åt fantasin. Effekten är suggestiv tack vare den mörka scenografin, punktbelysningen av varelser och objekt, och den historia som utvecklas i takt med att man rör sig framåt i utställningen. Den kittlar också människans förmåga att fantisera kring hur det skulle kunna vara, vår lust att utforska saker och mångas behov av att kategorisera, systematisera och arkivera naturen.   

Nu är Aquanauts tyvärr slut här i Stockholm. Men dyker den upp någonstans nära dig, så ta chansen att se den!  

Projektets hemsida: Aquanauts.

Utställningen föregicks av en föreställning framförd av Cirkus Cirkör på Stockholms Kulturfestival 2018.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.