11 oktober -11 december 2016, Fotografiska museet, Stockholm.
I dryga tvåmånader är fotografiska museet aktuellt med utställningen Spirit for Change som är en dela v deras satsning Fotografiska for life. I samarbete med fotografen och filmmakaren Pieter ten Hoopen och organisationen Hand in Hand, samt lokalbefolkning i Indien är tanken att ge en inblick i organisationens arbete för att lyfta människor ur fattigdom, misär och på så sätt verka för en bättre, mer hållbar framtid.
I utställningen får vi möta porträtt av individer som fått hjälp till ett drägligare liv genom Hand in Hand, ta del av en kort beskrivning av deras projekt och framför allt se skolbarn i rena, hela uniformer. Fotografierna är typiska för ten Hoopen med förtätad, dramatisk stämning med huvudpersonen mitt i bild, dramatiskt belyst på ett sätt som påminner om så väl Rembrandt som Caravaggio. Miljöbilderna är däremot svepta i ett grått dis som gör dem aningens svåra att betrakta.
Mesta dels är det kvinnor och barn vi möter här och det tycks också vara de som är nyckeln till förändring. Genom att få tillgång till utbildning, finansiering av ett företag – så vitt skilt som att starta ett eget skrädderi som att kunna köpa sig en ko och livnära sig på avkastning från mjölkförsäljning – blir livet rikare och mer jämställt. Förmodligen en slags microlån, men det går man inte in på.
Det är mycket man inte går in på i den tillhörande beskrivningen. Utställningen kunde ha vunnit på att fler fotografier fått förklarande text. Jag vet att vissa tycker det är att skriva på näsan men det är inte alltid lätt att se sambandet mellan de olika fotografierna och framför allt inte om det saknas bildmaterial som illustrerar livet före projektet.
Det är också synd att man inte går in på den västerländska konsumtionen av kläder, prylar och mediciners inverkan på den direkta miljön för fattiga i Indien utan istället låter det stanna vid att det är de själva som slänger sopor omkring sig som förpestar mark och vatten. Javisst, detta stämmer förstås. Men hur är det med Coca Colas och medicinfabrikers förgiftning av grundvattnet? För att inte tala om klädindustrin. Här kan vi gå igenom utställningen och känna att ansvaret ligger någon annanstans, men att vi kan göra en godhjärtad gärning och skänka några slantar till projektet. Skulle vi inte bidragit monetärt om vi fått upplyst för oss att även vi har skuld i de fattigas levnadsförhållanden? Jag ser ingen motsättning i det. Istället skulle vi kunna bidra på flera olika plan och det här hade kunnat vara ett utmärkt tillfälle att påpeka det.