Det är svårt att tänja gränser för normer. Särskilt svårt är det förmodligen inom områden så hierarkiskt uppdelade som de som har med skapande att göra. Det finns konst med stort K och så finns det genres för det övriga. Som vanligt är det högsta rangen öronmärkt för den vite mannen.
Jag är kluven. Det kan vara så att indelningar är bra. De synliggör och förenklar en fördelning inom den trånga ankdamm som utgör den svenska scenen – och även den utländska. Å andra sidan vill många tävla på samma meriter som alla andra och minska rangordningar.
Om det ska fungera med indelning för att underlätta en, statistisk understödd och bevisbar, mångfald av representationer ska det inte finnas någon Konst med stort K. Det ska inte vara upp till vita män att utforska och tänja gränser. Antingen heter allt genre–konst/litteratur/-musik eller inget alls.
Men om vi inte har någon som helst indelning i grupper är det lätt att några faller i glömska.
Några som protesterar mot hur svårt det är att bedriva konstnärlig verksamhet är de som har funktionsvariationer. Och de är exkluderade är inte något man tänker på bara så där. Men det finns naturligtvis många hinder i en tid då kontakter, gratisarbete, och få möjligheter att nå ut med sina verk utgör större svårigheter för somliga än för andra. I grund och botten handlar det om gamla föreställningar om vem som ”får” respektive ”inte får göra konst”. En norm som är stöpt av, ja du gissar rätt, vita män utan funktionshinder.
Not Going Back to Normal är ett kollektiv i Skottland vars syfte är att synliggöra den här typen av orättvisa. Genom att protestera, upplysa och ställa ut verk av funktionsvarierade konstnärer vill de ifrågasätta rådande normer vad som är konst, vilka som har rätt att söka finansiering och nå ut till en publik genom fysisk utställning men också online.
Läs mer om projektet Not Going Back to Normal här.
Kolla också in Tate Moderns tema funktionsvarieration och konst.
För visst skriver vi under på att saker inte ska tillbaka till det prepandemiska normala?