Fotografiska. Besöket som uteblev.

  • Interiör från Laaksonens sovrum.
  • Porträtt av Tom of Finland

Det är sällan helt enkelt att besöka museer. Om man inte råkar bo inom en radie av några hundra meter förstås. Det ska planeras! Vilken dag hinner jag dit samtidigt som där inte är alltför mycket folk? (Någon som minns köerna till Nationalmuseum före Corona-viruset?) Hur gör jag med mat och det alltid så livsavgörande kaffet? Vad kostar entrén? Ekonomin ska checkas av. Har jag råd med en sådan utsvävning? Är den finske Tuoko Valio Laaksonen, mer känd som Tom of Finland, värd det? Ja, tänkte jag. Det är inte ofta manskroppen objektifieras inom konsten. Det gäller att passa på!

Det överlag dyrt att vistas på museer och hänga på utställningar. Det vet jag. Men Fotografiskas pris per biljett fick mig att tappa balansen. Inte alls 110 kronor som sist jag tittade. 170 spänn. Jo, jag tackar. Vet inte hur många öl det är på krogen eller chipspåsar på macken eftersom jag aldrig köper sådant numera. Men dyrt, det är det. Ska man gå in för den slanten gäller det att man är mätt, utvilad och att det inte är alltför trångt. Restaurangen med sin överdådiga utsikt mot Djurgården gör ingen fattig eller snåljåp mätt. Visst, jag vet, ekologisk och närproducerad mat kostar. Men ändå.

Nu har vi dessutom den där ovan nämnda farsoten. Covid-19. Den är på allvar. Det är skarpt läge. Alla måste anpassa sig, vidta åtgärder, visa hänsyn och stå tillbaka. Det gäller så klart även utställningsverksamheten. Det borde jag ju ha fattat i lördags.

Trots att den här konstiga tillvaron hängt över oss sedan mars i år, togs inte den detaljen med i beräkningen inför besöket på Fotografiska i helgen. Visst. Mitt sällskap och jag tänkte att det regnar, alltså är det färre som vill gå längs med stadsgårdskajens turbotempo. Och vi tänkte nog, Corona, alltså är det många som håller sig hemma.

Det vi inte tänkte på var att folk har tröttnat. De vill väl som vi, ut i världen. Se saker. Träffas. Utforska.

Så det var trångt i entrén till det som kanske, kanske inte (jag är inte helt övertygad), ska kallas museum. Människor trängdes i shopen bland böcker, planscher och muggar med halvnakna män (mer sådana representationer i konsten, tack!).

Lite underligt ändå att så många hängde där, tänkte vi och tågade fram till kassadisken. Lite underlig var också reaktionen från personalen där bakom. De brukar väl vara med på noterna och kränga på en biljetter innan man hinner trycka på avbryt när priset blixtrar till på displayen. Så inte nu. Hen såg förbryllad ut när vi ville köpa biljetter.

Nähä. Det går inte? Våra hakor snuddade diskens svarta träyta. Måste man köpa via nätet? Så att de har koll på antalet besökare? Boka in en så kallad slott, betala den sköna tvåhundringen och sedan invänta sin tur? Låta en helt oskyddad person ur personalen stå tillräckligt nära för att höra ens namn och bocka av det på ett papper. Jag tar för givet att hen testats positivt för antikroppar mot just covid-19. Därefter tillåtas spendera dryga nittio minuter i den hajpade mörklagda helgedomen med sina upplysta fotografiskt målade ikoner?

Det mesta av den där informationen fick vi ta reda på själva i efterhand via hemsidan (där det för övrigt även uppmuntrade till spontanbesök). På plats fanns saknades upplysningar om denna nya och kanske för högtryck tillfälliga besöksregel. En lapp innanför samt utanför entrén hade underlättat. Då hade vi vänt redan där. Istället trängdes vi med många andra i lokalen. Helt i onödan. Och vem vet hur många vi var där inne?

    

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *