För den som vill veta mer finns det hyfsat många digitala vågor att surfa på. En av dessa, britiska Tate, har jag redan skrivit om dem men nu valt att titta lite närmare på de resurser de erbjuder via Khan-akademin.
Khan-akademin är en plattform för gratis lärande med globala anspråk och ambition att vara åtkomlig varhelst du befinner dig, bara du har en uppkopplad dator. Här kan du ta del av olika ämnesområden från naturvetenskaper till humaniora och konst.
På ett relativt enkelt sätt har du möjlighet att ta del av Tates kunskaper om den – till största delen – västerländska konsthistorien. Ett stort minus är att länken till denna är blygsamt placerad under Learn-knappen, men inte alls under Research, och jag var själv tvungen att leta runt en god stund innan jag hittade den.
Syftet med detta samarbete är att ge insikter om hur konsthistorien ser ut, varför den ser ut som den gör och hur den har utvecklats genom tiden. En annan viktig ambition är förstås också att träna upp seendet och förmågan att själv reflektera över och, kanske framför allt, börja formulera sig kring konst. Jag väljer nybörjarkursen ”Kvinnor som konstnärer (Women as artist)”.Användaren uppmanas betrakta ett visst konstverk en god stund, fundera över dess ämne, medium och anspråk – och här får du hjälp med olika kategorier om du är osäker eller fantasin tryter – för att sedan skriva ner detta på papper. Det finns även möjlighet att ta del av andras reflektioner och åsikter i en diskussionsdel till varje konstverk. Den är värdefull eftersom det inte finns någon annan presenterad ingång till verken i läromedlet, vilket är på gott och ont.
Jag skulle vilja ha mer information om de specifika konstverk som ingår i kursen om kvinnliga konstnärer som trots allt ligger på nybörjarnivå. Det är förmodligen inte lätt att kasta sig in i bildanalys utan att ha några verktyg med sig, samtidigt som det förstås kan ses som en befrielse – egentligen är alla tolkningar ytterst individuella och fria. Samtidigt är det bra att bli påmind om att konst, hur fri den än är, ofta ingår i ett sammanhang som påverkar den i olika riktningar. Det förutsätter även att användaren, trots nybörjarnivån, har någon slags förförståelse om konsthistorien. Samtidigt, här är jag kluven, kan det som sagt vara en fördel att inte vara styrd av konventioner. Blicken är friare och associationerna lika så. Men ändå, hur givandet är detta för den sanne nybörjaren?
Det efterföljande partiet består av en sammanfattning av varför och hur kvinnor osynliggjordes inom konsthistorieskrivningen. Det ger en intressant överblick samtidigt som det är lite sarkastiskt i tonen. Ja, män uteslöt kvinnor och nervärderade deras insatser både i deras egen samtid och senare. Och samtidigt är det svårt att bortse från att även männen måste ha varit insnärjda i denna sociala konvention som tydligen gjort det så omöjligt för kvinnor att kunna uppgå i strukturen. Det skulle varit intressant att få en inblick i hur kvinnorna själva skulle ha kunnat uppfatta sin situation – finns det verkligen ingen som skrivit något litet om det? Cora Sandel nämner ju i sin Alberte-svit från 1900-talets första hälft om hur omöjligt det är för huvudpersonen Alberte att bortse från sina egna högt ställda och för henne omöjliga krav på sig själv att uppfylla det kvinnoideal som rådde. Därför nervärderar hon sig själv och även sin förmåga som konstnär, trots att – ja, faktiskt – en man försöker övertala henne om att släppa broderinålen och ta ett stadigt grepp om penseln. Men kursen ger inga inblickar i sådana komplexa strukturer utan nöjer sig med att nästan fnysa ur sig kommentarer om mäns absurda översitteri. Det hela avslutas med att det fortfarande debatteras hur kvinnor ska återfå sin plats – som en särskild eller integrerad historia; om kvinnlig konst – och det, misstänker en synisk skribent som jag, gör också att den inskrivningen kommer att förläggas onödigt långt in i framtiden. Mannens hierarkiskt överlägsna position är svår att utmana.
Det är först mer nutida kvinnliga konstnärer som får uttala sig om patriarkala strukturer och förtryck. Och det blir fortsatt absurt och dråpligt när en kvinnlig konstnär berättar hur hennes utställning stoppades eftersom den polisiära myndigheten inte tyckte om det hon gjorde med manskroppen då hon avbildat Hugh Hefner som en bunny-girl med en kaninpenis, samtidigt som hennes bilder av kvinnor utfläkta i rafset som smörgåspålägg inte ens resulterade i en axelryckning. Vad är det som gör manskroppen så helig? Är det den överlägsna positionen som medför att de själva måste ha och har rätt att ta makten över representationen av den, så som de har makt över bilden av kvinnan? Eller är det homofobi? Mäns blickar på nakna män, så som män betraktar den nakna kvinnokroppen?
Innan jag spårar ur totalt i mina associationer som väckts via Tates läromedel i Khans regi avslutas kursen med en kort sammanfattning av huvudpuckarna i som kunde ha varit en aning mer omfångsrik. Men jag gillar allt som allt upplägget med en kort introduktion, praktiska exempel, djupdykningar och sammanfattning. Och framför allt uppmaningen till användare att tänka och reflektera själv istället för att enbart korvstoppa i sig kunskap. Dock hade det varit bra med en extra klick given teori.