Artsy.net är ytterligare en plattform för att tillgängliggöra konst via internet. Företaget riktar sig till allmänintresserade, museibesökare, konstälskare, studenter och konstsamlare. Tanken är att skapa en stor databas med bilder och information om konst, arkitektur och design samt dess kreatörer. För att uppnå detta samarbetar Artsy med gallerier, museer, konstinstitutioner, -mässor och välgörenhetsauktioner. Men frågan är vilka drivkrafter som ligger bakom projekt som Artsy?
Tittar man vidare på hur Artsy defineriera sig i själva under nätverksfunktionen framgår det att de främst har ambitionen att vara en plattform för samlare. Egentligen är det inget fel med det. Konstnärer behöver köpare och så har det alltid varit. Men varför marknadsföra sajten som en plattform för lärande? Att det kan vara intressant för den allmänt konstintresserade personen är heller inte konstigare än att det finns besökare som går till Bukowskis utan att lägga bud på något, men med skillnaden att man då vet vad man gör och vart man går. Det handlar om en marknad. Museer är inte samma sak i mina ögon, därför är det konstigt att Artsy utåt och på första sidan legitimerar sig genom att lyfta fram ett samarbete med museer som bakom den ytan inte verkar vara lika intressant. Istället är det lätt att misstänka att de vill sätta den konst de trots allt marknadsför i en trovärdig och tung kontext. Det är lätt att inbilla sig att de verk som säljs är framtidens museala föremål. Men det vet vi ingenting om. Konstmarknaden är heller inte en given spegling av det som är historiskt intressant att belysa i museala sammanhang. Konstmarknaden speglar enbart det som just nu råkar vara i ropet. Hur dyrt var det inte att köpa 1800-talskonst före modernismens intåg på marknaden och vad hände med värdet på de gamla verken – bortsett från de riktigt stora giganterna?
Konstmarknaden går i vågor, det gör inte konstbildningen, dessutom är den ett riskspel där själva det monetära värdet tycks viktigare än objektet i övrigt. Så ska det inte vara på ett museum. Det ska heller inte, tycker jag, vara så att ett museum ska vara med och boosta en marknad – ens om det är i välgörande syfte.
Just auktioner i välgörande syfte är den enda auktionstyp Artsy samarbetar med, som om det vore fel att köpa och sälja konst av andra skäl. Samtidigt står galleriverksamheter hela tiden främst, trots att de är profitbringande instanser. Och inte minst konstsamlandet. Hur många samlar egentligen på konst utan tanke på att den en dag ska inbringa åtminstone samma summa som det kostade att köpa in den? Inte många av de som lägger mycket pengar och tid på sitt intresse. Varför skulle annars upphovsmakarens utbildning, meritlista och kännetecken vara minst lika viktig som en eventuell förälskelse i själva föremålet?
Projektet ställer många frågor. Visst är det bra att få tillgång till konstverk och utställningar som annars ligger utom räckhåll, och visst är det en intressant utgångspunkt för studier av de trender som råder just nu inom konstbranschen. Men vilken funktion får den dolda agendan bakom projektet? Hur påverkas bilden av samtidskonsten när galleripartners för möjlighet att ta premieplats under funktionen featured shows? Är det prislappen för samarbetet som avgör hur högt upp galleriets utställningar kommer? Och om jag gör en studie av historiska eller samtida föremål och verk, hur kommer jag åt dem som inte blivit tillräckligt betalda för? Hur kan jag lita på att det finns en slumpgenerator som är objektiv eller att sökningen inte filtreras utan min vetskap? Vilka marknadskrafter styr min sökning, samt de bilder och den information som företaget tillgängliggör för nerladdning i utbildningssyfte? Den typen av frågor tror jag är viktiga att ha med sig när konsten flyttar in på nätet.