Skip to content

Fantasi och hård verklighet på Fotografiska

Ja, jag vet, alla verkar älskar Fotografiska museet. Själv tycker jag att jag ibland blir lite utmattad av alla bilder som hängs upp men som sällan sätts i något större historiskt eller samtida sammanhang. Är det ett museum eller är det ett gigantiskt galleri? Jag skulle påstå det senare, men det verkar jag rätt ensam om. Och Fotografiska museet själva menar att de är ensamma om att vara en institution för fotografi och den enda satsning som hänt på 70 åt. Det kanske är en sanning med modifikation. Det första Fotografiska museet startade som en separat del av Moderna museet 1971 men upphörde för att bli en helt integrerad del av det senare. Och även om det säkert innebar en minskning av fotoutställningar så har Moderna fortsatt att visa foto löpande. Därtill har även konstinstitutionen Fotografins hus varit etablerat på Skeppsholmen sedan 2003 men heter numera Panoptikon Fotografins hus; och det lite mindre Galleri Kontrast.

 

Fotografi ligger i tiden. Det verkar intressera alla på ett eller annat sätt och får ofta funktionen av sanningssägare. Men stämmer det? Erik Johansson är en av de fotografer som utmanar fotots äkthet och ställer hela dess estetik på ända genom manipulation i utställningen Imagine: Created Reality som pågår26:e februari till 10:e april. Manipulation är ingenting nytt inom fotografin, ändå tycks många tro att foton alltid representerar sanningen. Men foton har gått att påverka sedan länge och förfalskade bildrepresentationer i historieböcker är ett tidigt exempel på det. Reklambildens bedrägliga och förfalskade verklighet är en högst aktuell sådan. Kameraögat är heller inte representativt för hur ögat fungerar, och strävar efter en jämnvikt i gråskalan som måste motverkas aktivt på olika sätt för att fotografiet ska kunna representera verkligheten. Slutartid, skärpedjup och filter är olika redskap för det. Idag finns även datorprogram för detta. Johanssons verk ingår alltså i en större historisk tradition än vad man kanske först förstår, även om han skruvar till det hela några varv extra.

Det är fascinerande att ta del av Johanssons verk och förirra sig i den labyrintiskt motstridiga estetik som är hans eget. Det är inte alltid manipulationen är uppenbar och det tar ett ögonblick eller två innan ögat faktiskt ser vad bilden visar. Det är vackert, intressant och tankeväckande. Men som med alla andra utställningar på Fotografiska museet saknar jag ett historiskt sammanhang eller vidare perspektiv och gärna ett kritiskt förhållningssätt. Det saknar jag som allra mest i utställningsdelen som visar en japansk manlig fotograf som jag inte minns namnet på men inte heller hittar information om på Fotografiskas hemsida – och då tänker jag inte på Kohei Yoshiyukis utställning The Park som inte heller nämns på hemsidan. Det är en svit bilder från vad jag tolkar som Japansk sexindustri och som omnämns som erotiska. Jag vet inte om jag personligen tycker att det bör kallas erotik med nakna kvinnor med strypsnaror, vid ett tillfälle ackompanjerat av ett diande spädbarn. Det senare skulle jag nog vilja påstå vara pedofili utöver den misogyni som illustreras. Det ger en dålig bismak i munnen av att gå runt i lokalen och titta på bilder av hur kvinnor och barn exploateras i en mansdominerad värld. Sätt i så fall bilderna i en mer kritisk kontext, men stämpla dem inte som erotik. Om detta är konst eller samhällskritik snarare än kvinno- och barnförnedrande pornografi, argumentera i så fall för det. För jag förstår det i alla fall inte.

Published inFotografiska museet

Be First to Comment

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *