I fredags kickade Nationalmuseum igång sitt projekt med smyckekonst 2016 i samarbete med ett antal andra utställare i Stockholm. På ett tjugotal platser runt om i stan går de att se var smyckeskonsten befinner sig idag och vart den är på väg. Tanken är att knyta an till den smyckeutställning som gick av stapeln på Kulturhuset för trettio år sedan.
Sammanlagt visar Nationalmuseum 160 objekt under titeln Open Space – Mind Maps, positions in contemporary jewellery, 11/3-15/5 2016, av såväl svenska som internationella konstnärer. Gemensamt för dem är att de tester gränserna för smycken, viljan att provocera och utforskandet av andra material än de traditionella metallerna. Här finns verk gjorda av bland annat akryl, plast, tyg och träbitar funna i naturen snarare än ädla metaller. Det är fascinerande att se alla skaparglädje och vilja att utforska området för vad det egentligen innebär att smycka sig. Vad är ett smycke? Hur ser det ut och vad är det som gör det vackert? Ofta är det någonting personligt som avgör och det skulle vara intressant att veta lite mer om de specifika verken och dess kreatörer än att enbart få information om konstnär, material och eventuell titel. Det är också en aning irriterande att behöva gå mellan objekten och de tillhörande informationsskyltarna som också har funktion som rumsavdelare.
Det skulle ha varit spännande att få verken presenterade i ett lite större sammanhang. Det är kanske inte helt lätt att förstå var smyckeskonsten befunnit sig genom åren och inte heller rättvisande att sätta den i kontexten av det som finns att köpa på guldsmedsaffären – som kanske är det man oftast tänker på när man hör ordet smycke. Det räcker inte att hänvisa till en utställning som tog plats för mer än tre decennier sedan utan att också försöka få in den på något sätt i besökarens medvetande. Kanske är det meningen att katalogen som finns att köpa för ca 300:- ska ge en mer djuplodande bild av var smyckeskonsten befinner sig idag?
Det är jätteroligt och fascinerande att titta på smyckeskonst, och just på Nationalmuseet på Kulturhuset finns det inget som provocerar just mig men kanske någon av de andra tjugo utställningarna har det. Det jag saknar är den där analyserande, djuplodande informationen som brukar finnas på museer, den som berättar lite mer om vad som ställs ut och som ger fördjupad kunskap om vår egen samtid och det förflutna. Var har den tagit vägen? Försvann den med entréavgiften?