Skip to content

Dela inte upp det; Moki Cherry på Moment, Moderna museet.

Visas 9/4-9/10, 2016.

 

Jag minns ett känslofyllt och inspirerande sommarprat i p1 av Neneh Cherry, dotter till Moki Cherry (1943-2009), då hon gravid med sitt första barn fått rådet av sin mor att inte dela upp yrkes- och privatliv. Moki själv hade haft med sig sina barn samtidigt som hon studerat eller arbetat. För en kvinna av idag låter det smått orealistiskt, även om ett fåtal politiker och chefredaktörer trots allt har lyckats så är de i minoritet. För en person som tröttnat på att de små telningarna behöver drillas i den sociala kompetens som förskolor erbjuder, var det välkommet. Inget av de tre barnen, Neneh, Titiyo eller Eagle-Eye verkar vara det minsta socialt inkompetenta.

Men något av det där kommer inte riktigt fram i Moderna museets utställning Moment om Moki Cherry. Visst finns det tydliga inslag av att barnen är med i de kulturella satsningar som de gjorde, inte minst i teatern som startades för unga där i Tågarp i Skåne på 1970-talet och genom att Neneh Cherry syns sitta med och delta i ett musikframträdande. Men de objekt som visas i utställningen – vad säger de en person som inte alls var med under det svenska 1970-talet, eller 1980-talet för den delen?

Informationen och tolkningen av de utvalda objekten är för dold för att det ska ge någon bra nyckel till innehållet. Personligen förstod jag till exempel inte att det korta brev som Moki skrivit till någon, oklart vem, om sitt liv skulle illustrera hur hon lät konsten och livet genomsyra varandra just genom att hon gjort en illustration på brevpappret. Sånt där höll jag också på med under 1980-talet, men utan att tänka att på att det skulle kunna vara något annat än en ditklottrad illustration. Men så hade jag ju inte heller någon konstnärlig examen att luta mig tillbaka mot.

Så som jag minns 1970-talet, så var det en gränsöverskridande tid – på gott och ont. Barnen skulle vara med på mycket, ibland lite för mycket, och allt sågs som utvecklande för dem. Så på vilket sätt var Don och Moki gränsöverskridande i det sammanhanget? Jag skulle gissa att de inte lät barnen begränsa dem och att de istället för att slussa in dem på förskola valde att ha dem med sig. Det får mig att undra kring två saker; var det vanligt med hemmafruar och/eller förskolor i Skåne vid den här tiden, samt hur sjutton lyckades Moki ha med sig barnen i den verkstad eller ateljé hon arbetade? Till och med under utbildningen på Beckmans hade hon barnvagnen med, läste jag i en recension, vilket påminner om silversmeden Torun Bülow Hübes tid på Konstfack. Personligen hade jag som småbarnsförälder svårt att hinna med någonting annat än barnet självt.

Jag förstod inte heller att de sydda väggdekorationerna kom från makarna Cherrys uppträdanden och att de sytts upp för att tillmötesgå kraven på en scenografi som var lätt att transportera. Möbler med decoupagelimmade serietidningsbilder trodde jag var sådant som man höll på med på 1970-talet och inte nödvändigtvis en konstyttring. Hur många garderober och dass tapetserades inte på liknande sätt på den tiden? En del gjorde det för att de gillade stilen, andra av ren nödvändighet och pengabrist. Men visst, Moki Cherry var konstnär så då är detta väl också per automatik konst, tillskillnad från mina morföräldrars gamla uthus. Det jag saknar är dock en förklaring till varför de saker som lyfts fram här ställs ut och framför allt varför det inte finns någon information om det i själva utställningsrummet? Det var inte någon strykande åtgång på de i huvudsak vita informationsfoldrar som diskret placerats på en vitmålad vägg i rummet. Kanske var det fler än jag som missade att det var just i dessa, och ingen annanstans, kontexten fanns?

Det är synd att sammanhanget mellan Mokis konst, livsfilosofi och den egna samtiden kommer i skym undan. Det verkar onekligen ha varit ett spännande, expressivt och myllrande liv utan några hämmande gränser. Hon kunde röra sig mellan bildkonst, textil, musik och scenografi utan några problem samtidigt som den alltid kryddades av familjen. Hon framstår som en riktig power kvinna med mycket intressant att säga dagens kvinnor; det går, du behöver inte dela upp dig mellan karriär och familj – tvärt om. Frågan är nu bara hur sjutton hon gjorde det?

Länk till utställningen hittar du här!

Published inModerna museet

Be First to Comment

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *