Koreagalleriet, Östasiatiska museet, Stockholm.
Korea har ingen kultur, sa någon en gång. Det kan mycket väl ha varit en lärare på en kurs i just koreastudier. Det stämmer säker beroende på vad landet jämförs med. Vissa kulturer har mer andra mindre. Det lilla Koreagalleriet som funnits på Östasiatiska museet sedan 2012 ger inte någon direkt motstridig version av det faktum att det verkar finnas förhållandevis lite stoff att ta av. Galleriet är något av minimalistens drömrum. Här finns inte många föremål eller detaljer, och det mesta av utrymmet drar mot en behaglig grå färg som möts upp av ljusa trägolv. Allt uttänkt av arkitekten Hwang Doojin. Vid en sökning på nätet förstår jag att han är någon slags stjärnarkitekt med bas i Seoul.
Vid entrén går det att välja att beträda rummet via ramp eller en kort trappa. Varför det var så förstod jag inte förrän efter en stund då jag satte mig ner på en av alla bänkar för att fundera över utställningen. Där hittade jag information om att rummet skulle återspegla den koreanska bostaden och trädgården. Tanken är att besökaren ska röra sig längst en tänkt bana för att på så sätt förstå hur det estetiska idealet kan se ut i Korea. Själv kom jag bakvägen av ren okunnighet och insåg vid en närmare undersökning av den på informationsbladet utmärkta stigen gått åt rakt motsatt håll än det tänkta. Det är lite synd att instruktionerna kommer först i bortre delen av galleriet istället för inledningsvis. Jag får inte riktigt grepp om hur den koreanska inredningsstilen återspeglas – men jag blir förstås nyfiken på att ta reda på mer om saken. Mina förkunskaper i ämnet är ytliga och jag minns bara från koreakursen att den främre delen av bostaden var mannens domän, och de bakre, eller inre rummen, kvinnans. Dessa två hölls traditionellt strikt isär. Något sådant nämns inte här rummet återspeglar antagligen snarare arkitektens egen stil; en sammanfogning av koreanska och västerländska byggnadsidéer med ett modernistiskt slutresultat.
För att vara en museal utställning är det få objekt som visas. De flesta är sparsmakade i form och färg, framför allt gäller det husgeråden. En replik av en krona från en grav får mig att tänka lika mycket på våra egna gamla bröllopskronor inom allmogen. Allt är, utan lödning, enkelt sammanfogade, tunna metalldelar som tillsammans ger intryck av klirrande prakt. Det är fascinerande hur många likheter det finns mellan vår egen folkkonst och andra, helt avlägsna länder. Oavsett kulturellt kapital eller rikedom vill människan smycka sig.
Bruksföremål verkar sällan ha dekorerats i Korea. Däremot är trämöblerna lite mer generösa i sitt formspråk genom sina materialval och metallbeslag. De drar ändå dock mer åt empirens formspråk än barocken. Någon enstaka målning eller tryck finns också, men väggarna är framför allt kala. Efter besöket lutar jag åt att det kanske stämmer, att Korea inte har någon kultur. Åtminstone syns inte särskilt mycket av det här i Sverige. Det jag saknar är att få lite mer sammanhang till de objekt som trots allt finns och visas upp. Någon slags djupare sammanhang eller inblick i det koreanska livet i samtiden och ur ett historiskt perspektiv hade varit trevligt, antingen som fotografier eller textmassa – helst båda. Men som startpunkt för kunskap om ett kluvet land som vi vet alltför lite om fungerar det bra.