Närodlat. Kika in i verkstäderna på Svenskt tenn.

 

När butiken Svenskt tenn är aktuellt med en utställningsinstallationen Närodlad design (16/9-6/11, 2016) återspeglas verkstäderna där deras egen produktion tar plats. Vad är poängen med det här, undrar jag när jag dras in i de kulissbyggda små ”fabrikerna” som påminner mig om min egen uppväxt? Vill man inspirera unga till att bli intresserade av tillverkning och hantverk, verkstäder och verktyg? Påvisa yrkeskunnigheten hos de som jobbar i produktionen?

Det är skönt att det för en gångs skull är de som står bakom de stora designnamnen som får synas här. Det är ett yrkeskunnigt folk som kämpar på i kulisserna – vilket de säkert trivs med. Men det ser också ut som att de kanske inte tjänar full lika mycket varje månad som den som driver, säg Svenskt tenn. Det ser ut som vanliga arbetargubbar och inventarierna i deras arbetsmiljö är allt annat än förfinat raffinerade. Här återfinns gamla, rätt rudimentära verktyg och bord, slitna stolar och gamla bergsprängare. Det är gemytligt, på något underligt sätt. De tillhörande fotografierna vittnar om glada människor som jobbar rejält. Här finns ingen plats för företagens baksidor.

Hur känns det egentligen att tillverka produkter som är så dyra att många inte har råd med dem, vilket i sin tur medför en överhängande risk för olönsamhet? Är det bara glädjen i att få arbeta med händerna och skapa hantverk som gör det hela värt det? Sånt framkommer inte och det är väl heller inte meningen. Syftet är förstås att ge människor som aldrig satt sin fot i små verkstäder ute i landet, en insikt i hur det kan vara och varför produkterna kostar som det gör.

Men det känns också som en del av en marknadsstrategi där man vill fylla sitt varumärke med en berättelse eller ett innehåll. Här tycks Svenskt tenn vilja lägga till aspekten glada, lojala, och kunniga, yrkesstolta, arbetare till den redan befintliga med alla upphöjda designers i stallet. Och så förstås den för så många viktiga aspekten närproducerat, som får många att öppna plånboken.

Det hade varit kul att se lite mer personliga berättelser från de som jobbar i produktionen för att skifta fokus en aning bort från verktygen och till den människa som faktiskt styr dem. Det här hade kunnat vara ett bra tillfälle att samla in utsagor och vittnesmål om ett yrke som lever i farozonen. Men nu får vi nöja oss med relativt tomma lokaler som bara bär spår av de människor som har befunnit, eller borde befinna, sig där.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *