Det är dyrt att gå på museum och har alltid varit det (utom vid de fåtal perioder av gratis statliga museer). Nu är det dyrare än vanligt, med tanke på inflationen, ökade elpriser och matkostnader med mera. Att se Artipelags entrépris till Anselm Kiefer Essence Eksistence 4/6-22 till 8/1-23 fick mig att tappa både hakan och sugen. Drygt fyrahundra spänn per vuxen. Eller trehundra om du hade haft med dig ditt barn, som jag antar var tvungen att vara under sjutton år men det står inte specifikt och hade kanske kunnat diskuteras. Personer under sjutton har för övrigt fri entré till konsthallen.
Även om det finns nackdelar med fri entré till statliga museer, så som färre satsningar på utställningar och att det även kan spilla över negativa effekter på privata institutioner som måste ta inträde, var det ändå ett steg mot demokratisering av våra gemensamma konst- och kunskapssamlingar. Det är dyrt att gå in, även om det ”bara” kostar 150 kronor per myndig person. Alla har naturligtvis inte de pengarna. Därutöver tillkommer kostnad för dit- och hemresa, oavsett om det är med bil eller kollektivtrafik, tidsperspektivet och orken att göra detta framför att ta hand om andra ofta mer nödvändiga sysslor i tillvaron (långkok tar tid!). Och till detta kommer frågeställningar kring hur biljetter betalas, med swish, app eller enbart kontokort? Skall de bokas i förväg som under Covid?
Med fritt inträde är det lättare att glida in och se sig omkring utan att det spelar någon roll om det var personligt speciellt givande eller inte. Dessutom brukar toaletterna vara fräscha och gratis, vilket inte är att förakta som dragplåster. Steget in genom portarna för den konst- och kulturovane är större än många kan tro. Vi äger ju trots allt de statliga museernas samlingar tillsammans oavsett vårt personliga kulturella eller monetära kapital.
Själv har jag inte haft lust att lägga ut dyra pengar för att slussas in under en specifik tid i en utställningshall. Nu verkar de flesta ha slutat med tidsbegränsade biljetter, men i stället, som Nationalmuseum blivit tvungna att begränsa de allmänna besökstiderna. Så när det är fler som ifrågasätter institutionernas stängda måndagar, håller Nationalmuseum stängt även på tisdagar. En effekt av att behöva spara pengar, något som nog många privatpersoner känner av just nu. Vi är många som måste snåla.
När jag började läsa Rubins Birgitta Rubins recension ”Rappa men rapsodiska konstdialoger över tid och rum”, publicerad på Dagens Nyheters hemsida 18/11-23 fick jag lust att lägga tid och pengar på att gå till museet. Men när hon sedan redogör för att utställningen saknar lättillgängliga informativa texter kände jag hur pulsen höjdes.
Besökaren måste alltså, för att fullt ut ta del av Rashid Johnsons utställning Sju rum och en trädgård, använda en smart mobil. Men inte bara det. För att läsa QR-koderna, som i sig är gratis, krävs även ett bankkontokortsnummer. Varför skulle jag vilja dela det överallt? För det första krävs att man faktiskt har ett kortnummer att fylla i – men just ja, om de ens hanterar kontanter längre, och i så fall kommer du inte in utan att betala med ett kort på ett eller annat vis. Men även om jag har det, vill jag kanske inte fylla i det. Det finns risk för att hackare kommer åt det ju oftare det förekommer på internet, jag kanske inte vill lägga in det av integritetsskäl, jag kanske har dyskalkuli, svårt att se på nära håll eller helt enkelt vantrivs med IT-lösningar av olika anledningar. Min mobil kanske inte är tillräckligt smart heller för att klara av något av detta. Det finns trots allt ”seniormobiler”, sega smarta mobiler och mobiler som enbart trasslar sig.
Det blir något ironiskt över detta i en tid då många skriker om vikten att koppla ut från internet till förmån för den analoga verkligheten. Måste man då påtvinga människor som trots allt tagit sig ut i den verkliga verkligheten ett återuppkopplande till just det digitala? Är det för att stryka de som inte vill ha förklarande information till konstverk medhårs? Eller är det för att illustrera den allestädes närvarande och den diskriminering som inte alltid är synlig för den som inte drabbas av den? Varför i så fall?