Livet självt – om frågan rörande vad det egentligen är; dess materialiteter, dess egenskaper, med take på att den västerländska vetenskapens och filosofins försök att besvara frågan visat sig otillräckliga. Moderna museet, Stockholm 20/2-8/5 2016.
Det är väl som livet självt, tänker jag, det kommer sällan med förklarande eller tolkande formuleringar om vad som pågår. Så jag tittar på verken som ställs ut på Moderna museet som undersöker vad liv egentligen är och jag förstår inte vad de kommer fram till.
Det är en stor, komplex fråga, den där om vad som är liv. Vilken tonåring har inte funderat över meningen med livet? Och otaliga är de vetenskapsmän och filosofer som försökt svara på den, med varierande resultat. Föreställningar har ställts på ända av nya forskningsrön som ofta verkar leda oss fram och tillbaka i en ständig vågrörelse. Det är naturligt att många konstnärer sysselsätter sig med funderingar och tankar kring vad som är liv när de skapar sin konst.
Ämnet är dessutom stort och svårt att avgränsa just genom att vara så svårdefinierbart. Finns det en gräns mellan biologiskt skapat liv och artificiell intelligens, så kallad AI? Hotas det förra av det senare eller är det enbart en källa till nya möjligheter och större förståelse för vår verklighet? Eller öppnar AI upp nya, konstruerade världar som inte heller den ger en rättvis bild av den verklighet vi lever i? Och tillskriver vi den artificiella intelligensen mänskliga kvaliteter som den egentligen inte har på liknande sätt som det är lätt att börja se sitt husdjur som en liten människa? Det ger inte utställningen något svar på, utan lämnar över frågorna till besökaren genom att ge några infallsvinklar att fundera över.
Det är fascinerande att fundera över hur vi tolkar vår omgivning genom att tillskriva objekt och varelser mänskliga kvaliteter och hur det i sin tur lummar till vår förståelse av världen. Tydligast syns detta i Pierre Huyghes film ”Human Mask” där en apa försetts med människomask, peruk och skoluniform. Det är svårt att verkligen se djuret bakom människomasken. Jag läser lätt in mina egna erfarenheter och tolkningar i apans rörelser, och trots att den inte är en människa, framstår den som väldigt mänsklig. Och vi är ju lika djuren.
Däremot är vi människor inte så lika båtar. Ändå har Ulf Rollofs ”Livbåt” vissa kvaliteter av mänskliga drag, och det säkert inte enbart på grund av den maskin som pumpar in och ur luft ur dess kropp som vore det en jättelunga. Som barn var det dessutom lätt att levandegöra objekt på det här viset även utan artificiell andning.
Samtidigt förstår jag inte riktigt allt i utställningen. Det saknas lite av det klister som ofta brukar finnas i museala sammanhang och som lyfter fram tematiken och gör kopplingar. Förmodligen kan jag för lite om verken för att förstå dem fullt ut och säkert vinner utställningen mycket på att jag som besökare tar mig tid och verkligen försöker se och begrunda verken. De är som livet självt, okommenterade. Fast är livet okommenterat, med tanke på alla lärda personer som försöker förklara för oss vad vi ser och hur vi ska förhålla oss till det? Och är inte konstnärerna en del av detta? Och museerna? Ibland behövs det mer än enbart det ögat kan se.
På vägen ut ur utställningen upptäcker jag att jag så klart missat att ta den lilla folder som sitter så blygsamt på en enda vägg mellan de dubbla glasdörrarna vid entrén. Även om den ger viss bakgrund till den mänskliga fascinationen och bryderiet över vad som är liv så förklarar den inte de enskilda konstverken. Den väcker som sagt frågor som du själv får hitta svaret på.