Den digitala utvecklingen erbjuder många spännande möjligheter att nå ut till den befintliga liksom ny publik. Det är trots allt ganska behagligt att kunna sitta hemma och ändå kunna förkovra sig inom olika ämnen. Hallwylska har med hjälp av Google börjat nosa på digital utställningsteknik. Museet bjuder på en inblick i hur överklassens turistande såg ut kring förra sekelskiftet med utställningen Resan till Egypten. Vi får ta del av dagboksutdrag och fotografier, samt information om resmålen. Och det är onekligen intressant att browsa igenom materialet. Strukturen på själva tekniken som Google – om jag förstått saken rätt – bistått med kunde nog utvecklas och bli bättre. En nackdel med att inte museer tar hand om allt själva är att layouten kan bli lidande. Det tar en liten stund innan man förstår hur gränssnittet fungerar och det är lite irriterande att bilderna ser så oskarpa ut innan man förstorar upp dem och ser detaljrikedomen. Det är lite konstigt, men kan förstås bero på teknikaliteter som jag personligen inte vet något om.
En annan sak som jag funderade över och inte såg något om, var hur det gick till när turister fotograferade. Vilken kamerautrustning använde de och hur fungerade den? Hade de stativ? Tog det lång tid för exponeringen? Att nämna något om det skulle ge en indikation på om de varit tvungna att be människor stå still när de fotade. Fotot ”Springande vakter” ser ut att återge ett motiv i rörelse, vakterna har varsitt ben i luften. Men tittar man på själva hästekipaget får man intrycket av att det måste ha stått still. Båda hästarna har sina hovar i marken. Det är spännande att spåna kring det här. Varför står vakterna som om de vore på språng? Är det iscensatt? Det var då jag började fundera på kameratekniken. Hur såg den ut kring 1900? Det var trots allt en viktig del av överklassturistens bagage.
På det hela taget är det här ett mycket bra initiativ som självklart är i sin linda. Det är spännande att i lugn och ro kunna ta del av människors reflektioner, intressen och liv. Ida Uhses irritation över de övriga störande turisthorderna vid Horustemplet i Edfu är fantastisk och det faktum att hon själv inte drar sig för att plocka med sig några souvenirer därifrån visar att mycket lite har hänt de senaste hundrafemton åren. Samtidigt som jag har svårt att bortse från att det blir lite privat släktforsknings-varning. Jag blir nyfiken på Hallwyls ättlingar. Det måste vara fantastiskt att ha en så ingående beskrivning av sitt ursprung. Det är verkligen få förunnat.
Det ska bli roligt att följa utvecklingen av digitala medier inom utställningsbranschen i framtiden. Ju fler kanaler, desto – förhoppningsvis – bättre.