Spring Cannot be Cancelled: David Hockney in Normandie.
David Hockney och Martin Gayford, London 2021
Somliga böcker blir jag bara glad av. Det här är en sån. Boken handlar om konstnären David Hockneys liv i franska Normandie där han bott sedan ett par år tillbaka. Tanken med vistelsen där var från början att han skulle undersöka och måla av vårens ankomst i området inför en utställning. Men så kom ju coronan och ställde till det. Därav titeln: Hockney ville verkligen inte ställa in sin utställning och samtidigt går har ju våren sin gilla gång.
Restriktionerna har för Hockney inte varit något hinder för kreativiteten och lusten att måla. Tvärt om har den inneburit en lång period av koncentration och ostördhet, då han har kunnat iaktta naturen omkring sig fullt ut. Det värsta han vet tycks vara att bli avbruten i sitt arbete, och han arbetar varje dag.
Livet som konstnär
Boken ger en värdefull inblick i hur konstnären ser, filosoferar och skrider till verket. Medförfattaren, Martin Gayford, framstår som en påläst och trygg person som i normala fall är skrivande kritiker, men här mer av en samtalspartner eller sparringspartner. Både Hockney och Gayford informerar varandra, belyser saker och påminner varandra om händelser ur deras gemensamma förflutna. Huvudpersonen är ändå hela tiden Hockney och hans sätt att förhålla sig till konsten och livet. Det två delarna flyter ihop och kan inte separeras i hans fall. Allt i konsten är liv och i livet ser han hela tiden konsten.
Synen
Just seendet är en viktig del av livet som Hockney menar att de flesta av oss förlorat i en stressad tid. Men, poängterar han vidare, har många faktiskt börjat se sin omvärld just tack vare den isolering som följt av pandemin. Äpplen är inte enbart röda eller gröna, asfalten inte grå och varje träd är helt unikt i sina förgreningar, spridda blad och rötter. Fler har under den senaste tiden faktiskt börjat inse det.
Konstnärerna och kapitalet
Hockney framstår, sin höga ålder till trots, som en lättsam och pigg person med stor aptit på livet. Det må låta klyschigt men själv framstår han som dess raka motsats. Han är väl medveten om det konsthistoriska arvet, filosofi, litteratur, film och samhällsanalys. Det går till exempel inte att bo i New York som konstnär längre eftersom det är för dyrt. Utan konstnärer och den dynamik som olika levnadsvillkor innebär, så dör en stad. Jag själv tänker också på London med sina tomma bostäder, ägda av rika riskkapitalister från andra länder, som dessutom ofta förfaller, samtidigt som där finns en skriande bostadslöshet. Vad kommer hända med den staden, undrar jag och hoppas att det inte blir samma sak här. Vi är redan på god väg.
Det priviligierade livet
De verk som Hockney åstadkommer – utan att skygga för att kasta sig in i vare sig gamla eller nya tekniker – ofta på sin surfplatta, är förstås inte heller billiga. Inte heller den livsstil som både han och Gayford förordar för den som vill uppleva, eller snarare verkligen se, konst. Att se är att göra det irl, på plats, helst där det från början var tänkt att placeras. Utställningar som kureras för internet är ingenting att ha, verkar de mena. Det ger fel intryck, fel format, fel färger, fel… ja, allt. Här blir jag irriterad. Vem har tid, pengar och möjlighet att se det de vill se på plats? Och hur går det ihop med den skriande klimatkrisen? Det hela tangerar ett förakt mot den med sämre förutsättningar än de själva. Ett visst snobbigt klassförakt från den som kan flyga än hit än dit för att ta del av konst, träffa konstnärer och göra annat som inte tillhör livets absoluta nödvändigheter. Bättre en replik via en datorskärm än ingenting alls. Det vore heller inte första gången i världshistorien som det skulle förekomma. Etsningar och kopieringar av original har förekommit i undervisande syfte länge. Har de glömt det?
Uppmuntran och inspiration
I övrigt tyckte jag mycket om boken. Samtalet mellan författarna inspirerar till ett annat sätt att leva, tänka och se på tillvaron. Det finns skönhet överallt omkring oss, bara vi tar oss tiden att se. Hockneys inställning till att låta betraktandet och skapandet få ta den tid det behöver är tilltalande och en känga till kapitalismens tid är pengar. Motsägelsefullt nog tjänar han själv tillräckligt på dem för att upprätthålla sin egen livsstil med flera bostäder, mat på bordet och kläder på kroppen. Jag misstänker dock att han skulle hålla på oavsett om det gav honom inkomster eller inte. Hans nyfikenhet och driv är för stort för något annat. Genom samtalet med Gayford, via internet, brev och gemensamma minnen smittar det av sig på mig som läsare. Varför inte sätta igång och undersöka den närmaste omgivningen? Hur ser det jag ser varje dag ut på riktigt? Vad händer med det när solen rör sig över himlavalvet? Jag vet inte, men det är nog dags att ta reda på det.
David Hockney har en egen hemsida, liksom Martin Gayford.
Utställningen Spring Cannot be Cancelled pågår fram till och med den 26 september 2021 på Royal Academy of Arts i London för den som har möjlighet och rätt livsstil. Vi andra får nöja oss med att ta del av några av Hockneys verk på hemsidan, men trösta oss med att just de här faktiskt är gjorda på skärm. Faktum är att de ser aningens bättre ut på datorn än de gör i boken. Alltid något!