Kyrkor behövde aldrig någon 1%-regel för konst, snarare tvärt om. Idag fyller det en funktion även om talet kunde vara något högre. Här jungfru i Storkyrkan. Bildkälla: Stockholm, Storkyrkan (Sankt Nicolai kyrka) – http://europeana.eu/portal/record/91622/raa_kmb_16000300035175.html. Riksantikvarieämbetet – http://kmb.raa.se/cocoon/bild/show-image.html?id=16000300035175. CC BY – http://creativecommons.org/licenses/by/2.5/
Stockholm konst en del av Stockholms stads satsning på 1%-regeln från 1963, med ambition att minst en procent av en ny-, om- och tillbyggnationers budget ska vigas åt konstnärlig utsmyckning.Stockholm konst är i själva verket inte en så ung företeelse utan ett initiativ som tog över efter att Konstkansliet lades ner samma år.
Stockholm konst fungerar grovt förenklat som en uppdragsgivare där de själva kontaktar en passande konstnär som sedan får presentera ett förslag inför en projektgrupp bestående av olika personal från Stockholm konst, arkitekter och eventuellt ett par kommunpolitiker. Förslaget måste därefter godkännas av Statens konstråd.
På Stockholms stads hemsida redovisas de projekt som hittills genomförts. De finns också i tryckt form, men för att köpa dessa böcker krävs att man tar sig till Liljevalchs konsthall där Stockholm konst är stationerat.
På sajten finns de olika verken dokumenterade och relativt lättillgängligt presenterade, även om lister påtvingat fälls ner när pekaren är i närheten. Här finns verk av kända konstnärer som Jan Håfström och Lena Cronqvist, men också från något lite mer oetablerade konstnärer.
Det är onekligen spännande att se vad som skapas direkt för att göra den gemensamma huvudstadens vackrare än den redan är. Många objekt får man inte tillfälle att se på annat sätt eftersom de finns i – för de flesta – slutna rum. Andra blir man kanske sugen på att titta på även i verkligheten. Då är det synd att inte alla konstverks beskrivningar innehåller uppgifter om plats, utan enbart konstnärens namn, tillkomstår och material. Det är svårt att säga varför det är så efter att ha surfat runt på hemsidan. Kanske finns det någon orsak till detta, men det är ändå förtretligt då man gärna vill veta vad som händer med de verk som köpts in.
Den tryckta publikationen innehåller korta presenterande texter till de olika verken, vilket oftast saknas på hemsidan. Men ibland dyker de upp, som till Ulf Rollofs skulpturer Tipi från 2013, som beskriver så väl uppdragets vision och behov som konstnärens egna tankar om tillkomst och tolkning.
Det är lika kul att se de olika konstverken som det är intressant att fundera över varför offentlig konst så ofta hamnar i skymundan, hånas eller anklagas för att vara onödig. Därav behovet av enprocentsregeln. Titta på hemsida och fundera vad du själv anser. Är det onödigt eller tillför det rentav någonting till de individer som rör sig i dess närhet? Jag vet inte vad du säger, men jag tror det. Sen är det alltid viktigt att själv betrakta och tänka efter just på vilket sätt verket påverkar sin omgivning. Det är inte alltid givet att det är positivt. Därför är det också bra att projektet involverar så pass många beslutsfattare som det gör.