Jag vet att det finns de som verkar anse att konst inte ska förklaras, verken ska tala för sig själva och inte komma med någon slags pedagogisk beskrivning för den som inte ”klarar av att själv tolka dess innehåll”. Det känns som en unken inställning från en tid då endast ett fåtal hade tillgång till det som brukar kallas ”god konst”. Själv tycker jag att man aldrig kan få nog av andras tolkningar, beskrivningar och analyser. Framför allt är det spännande att ta del av konstnärernas egna resonemang. En del är väldigt politiskt insatta, andra arbetar mer med att undersöka färger eller former. På danska konsthallen Louisianas hemsida kan man ta del av många sådana här videoinslag. Projektet, eller vad det ska kallas, som heter Louisiana Channel, ger alla med en hyfsad internetuppkoppling möjlighet att ta del av bland annat konstnärers, författares och arkitekters funderingar och visioner dygnet runt. Man behöver inte resa någonstans, passa någon tid eller ens anstränga sig, det bara finns där och väntar på att just du ska klicka dig dit.
Efter att ha sett tv-serier som Gomorra och 1993 om den italienska maffian har jag tappat ännu mer förtroende för det europeiska landet Italien och önskat att det inte vore sant att ett demokratiskt samhälle är så styrt av maffia och maktgalenskap. Den italienske dramatikern och nobelpristagaren Dario Fo styrker dock den tolkningen av det stövelformade landet med klack i sin alltför korta men otroligt kärnfulla föreläsning som återfinns på Louisiana Channel. Den ger också en insikt i vad som kan hända även här i Sverige om fascistvänliga partier med ambition att strypa kulturen kommer till makten och varför de så gärna vill bli av med den konstnärliga friheten. Enligt Fo kontrolleras den italienska kulturen av makthavarna som skrupelfritt hotar med att dra in pengar ifall dess utövare kritiserar statsapparaten. Resten får vare sig möjlighet till bidrag för evenemang eller tillstånd att uppträda på gatan. Det fria ordet tystas effektivt ner, liksom kritik mot korruption och maktfullkomlighet. Den som är rädd för mångfald, bör också vara rädd för dess motsats – i mycket högre grad, visar Dario Fo.
Det är bra att det finns nya kanaler för att nå ut med konst i alla dess yttringar och att det inte längre behöver centreras till storstäder. Det blir mer demokratiskt så.