”Vill du jobba som konstnär, så sök dig till ett yrke som ligger nära det, så får du pengar också”
Ungefär så läste jag nyligen en bildlärare tipsa unga konstnärsaspiranter och andra som vill röra sig in på kreativare områden. Och det har knappast undgått någon att det är svårt att klara sig som konstnär i dagens Sverige och att det trots detta finns massor av sökande per plats på våra konstutbildningar. Många tycks stå handfallna inför detta fenomen som delas av den humanistiska fakulteten. Ofta höjs röster om flum och utbildningar som saknar verkligt värde, är slöseri med pengar och studieplatser. Men måste det vara så, eller missar vi något?
En som intresserat sig för detta är nydisputerade Sofia Lindström vid institutionen för studier av samhällsutveckling och kultur på Linköpings universitet. I en artikel i KRO/KIF:s medlemstidning ”Konstnären” kan man läsa Sofia Curmans intervju med henne om hennes tankar kring sin avhandling (Un)bearable freedom. Exploring the becoming of the artist in education, work and family life.
Enligt Lindström finns en romantiserad bild av konstnären på den utbildningsfakultet hon studerat, Kungliga konsthögskolan. Eleverna förväntas ha talanger med sig som de får möjlighet att utveckla fritt utan fastställd läroplan, föreläsningar och ledsagning. Dessutom framställs yrket som ett kall, där lön och framgång ses som irrelevant. Det framkommer även att det saknats förberedelser för ett yrkesliv som just konstnär, även om det framkommer i ett tillägg till artikeln att detta ändrats de senaste tio åren. Numera är det vanligt med marknadsföring och juridiska inslag. Fråga är om det räcker?
Lindström har i sina intervjuer med konstnärer med olika lång erfarenhet av livet som utexaminerad konstnär kommit fram till att de allra flesta måste förhålla sig till brödjobb. Här har hon identifierat två grupper: bohemen och entreprenören.
Grovt förenklat har bohemen inget emot sitt brödjobb, så länge det ger tillräckligt med pengar och tid över för eget skapande. Entreprenören däremot, ser ofta brödjobbet som ett nederlag och vill helst tjäna pengar på sitt konstnärskap. Problemet för den senare är dock svårigheten att få tillräckligt betalt för sin insats.
Men idag har ytterligare ett problem uppstått som påverkar även bohemen. Flera av de intervjuade vittnar om att de ”enkla” jobben, ofta i helt andra branscher, som fungerar som levebröd har blivit tyngre och sämre betalda. I sin tur gör detta att den fria tiden inskränks och går åt till återhämtning, samtidigt som konstnärsyrket i värsta fall tvingas läggas på hyllan.
Ett orsak som Lindström pekar på är tanken på konstnärskapet som ett kall snarare än ett yrke som alla andra. Då är det svårt, menar hon, att organisera sig med andra för att faktiskt kräva betalt för sina tjänster. Resultatet blir att konstnärerna står långt ner på lönelistan trots det på många sätt ses som en prestigefull roll.
Och visst är det roligt att skapa konst, sätta sina egna tider och söka sitt eget alldeles speciella uttryck trots våndan det innebär. Men faktum är att det finns ingenjörer som tycker att det är roligt att räkna, statistiker som med glädje lusläser tabeller och handelsidkare som roas av försäljning. Trots det är det inget snack om att de vill ha betalt för sin insats.
Så det måste gå, tänker jag. Ett steg mot detta borde ändå vara att de lärosäten vi har visserligen fortsätter med utbildning för egenföretagandets juridik. Men att detta kompletteras av inspirerande föreläsningar om nytänkande och oväntade samarbeten, yrkesliv och att sätta ett monetärt pris på sitt arbete? Kanske är det dags att utmana eller utveckla bohemen en aning, korsa den med entreprenören. För det är väl trots allt inte bara auktionshusen som ska tjäna pengar på den konst som faktiskt görs?