Black Identity and Art på Tate Moderns hemsida

Målad porslin av Libaina Himid.
Foto: Creative Commons

Att Tate Modern lyfter fram med anledning av svart identitet är inte en dag för tidigt. På hemsidan presenterar de konstnärer som traditionellt puttats åt sidan i visningssammanhang. Där får de komma till tals i text, podd och videoformat sida vid sida med ett urval ur deras produktion. Allt har grävts fram ur museets arkiv med anledning av att det är Black History Month.

Det är onekligen mycket spännande att ta del av de berättelser som återfinns här. Mycket vittnar om motstånd och kritiskt förhållningssätt till såväl den koloniala historien, som till samtidens sätt att förhålla sig till en mångfald inom fältet.

Ett exempel är turnerpristagaren och konstprofessorn Lubaina Himids (f.1954) verk ”The Carrot Piece” från 1985. Den föreställer en mörk kvinna som förföljs av en man som lockar med en morot. Metaforiskt handlar den om hur institutioner för syns skull försöker locka till sig konstnärer med ickeeuropeisk bakgrund enbart för att det ”ser fint ut” i statistiken. Bland annat skriver Isaac Julien och Kobena Mercer i Postkoloniala Studier om hur svarta aktörer inom kulturbranschen tvingas att behandla ämnen som anses passa dem snarare än att kunna välja helt fritt. Annars uteblir bidrag och stipendier.[1]

Den brittisk-nigerianske konstnären Yinka Shonibare (f. 1962) hänvisades till sitt afrikanska ursprung när han på konstskolan undersökte den samtida sovjetiska politiken.[2] Det är inte långsökt att tro att detta ledde honom till att inkludera de så kallade afrikanska tygerna i sin produktion. Det vi tror är afrikansk vaxtryckstextil är i själva verket tyg som blev populärt för sin europeiska kvalitet. Numera är det kinesiska bolag som äger de här textilfirmorna.

Frågan är alltså om såna här separatistiska insatser stjälper mer än de hjälper. På sätt och vis är det både intressant och spännande att se vilka omvägar konstnärerna tar för att kunna skapa och nå ut med sin konst. Å andra sidan är det naturligtvis så att vi går miste om det som blivit om de tillåtits att verka fritt. Brittiske fotografen Dennis Morris (f.1960) blev avrådd från att hysa fotografdrömmar då det inte fanns några svarta fotografer.[3] Ändå har Neil Kenlock (f.1950) med sitt jamaikanska ursprung varit aktiv i Storbritannien som fotograf sedan före 1973.

Sid Vicious ”omöjligt nog” plåtad av Dennis Morris. Foto: Creative Commons.

Ambitionen borde vara att inkludera normkritiska verk och konstnärer i alla utställningar eller ha fler sådana med detta tema. Den här internetbaserade satsningen från Tate Moderns sida visar att det finns både kvalitet och objekt nog för att göra det. Och för att relatera till det den amerikanske konstkritikern Jerry Saltz (även känd som make till konstkritikern Roberta Smith) skulle den vita, manliga, västerländska konsten knappast lida av att stå tillbaka i fem år för de ”andra”. De har synts tillräckligt. Jag håller med om det.

Ytterligare en omöjliga fotografer? Neil Kenlock (f. 1950) och James Barnot (f.1920).
Foto: Creative Commons.

Genom de ”andras” ögon vidgas världen upp och vi tillåts identifiera oss med alternativ till den heteronormativa och vita värld vi befinner oss i. Den uppmuntrar till frågeställningar kring varför det ser ut som det gör och om det stämmer att det inte finns tillräckligt bra konstnärskap för att andra än de ”gamla vanliga” aktörerna ska visas upp. Om man undanhåller bevis för hur blandad historieutvecklingen ser ut, så är det klart att man kan understryka det påståendet. Linda Nochlin har dock redan visat hur uteslutningens mekanismer fungerar i sin Why have there been no Great Woman Artists från 1971. Ändå verkar det oerhört svårt att luckra upp detta felaktiga synsätt. Kvinnor anses inte kunna lika bra som män, och deras teman värderas som lägre. Barnmotiv och blommor – vem vill se och betala för sådant? Sen kan man strunta i att de stängdes ute från konstskolorna och särskilt nakenstudierna. Samma fenomen gäller naturligtvis för den som har en hudfärg som inte är blekaste blek.

Ja, varför finns det inte några stora kvinnliga konstnärer, undrade nog även italienska konstnären Artemisia Gentileschi (1593-1653).
Foto: Creative Commons.

Det här är alltså en viktig insats som borde få ta större plats. Vi är trots allt del av samma värld: en verklighet som återspeglas ensidigt. Därför är det synd att det inte går att förstora upp bildfilerna på hemsidan. Det är frustrerande att inte kunna se alla detaljer och risken är att själva innebörden med verket går förlorad. Fokus hamnar istället på intervjuer, tolkningar och videoinspelningar.

Är inte vitsen med konst att objekten själva ska få tala?  


[1] Skriftserien Kairos no 7 (2002).

[2] Shonibare, Yinka, Double Dutch (2004), sid 46.

[3] https://www.tate.org.uk/art/videos/tateshots/dennis-morris-photography-gave-me-confidence

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *