Mvh, Frank Bowling.
Det är lätt att fastna i tveksamheter kring skapandeprocessen. Vilka val ska göras? Vilka material användas? Vilka kombinationer av former och färger? Hur pass realistiskt ska det vara? Är det ens tillräckligt bra? Frank Bowling har ett enda grundläggande råd för dig som tvekar: kör på bara!
Frank Bowling är född i dåvarande Brittiska Guyana 1934. Men 1953 flyttade han till London, där han sedan utbildade sig på Kungliga konsthögskolan. Han blev snabbt en konstnär att räkna med och kan sedan 2020 även titulera sig Sir.
Bowlings blandar gärna föreställande element med abstraktioner, kontroll med spontanitet, mörker och ljus med mycket färg. En flytt till New York 1966 innebar att han rörde sig bort från figurativt måleri för att i stället utforska modernismens abstrakta drag med betoning på material, process och färg. Där skapade han sviten ”Map Paintings” (ungefär Kartmålningar) som rönte stor framgång. Verken framstår som fria och fyllda av nyfiken upptäckarglädje.
Det är inte lätt att förstå den snäva kontext som Bowling har och fortfarande befinner sig i. Att vara en svart konstnär, eller vad som helst som ligger bortom rik vit västerländsk man, är att befinna sig i en snäv genre som riskerar att stjälpa snarare än hjälpa. Även om den vite mannens norm håller på att ifrågasättas är den och den frihet som den innebär vida överstigande allt annat, som i sin tur etiketteras med svart/kvinnlig/arbetar/kolonial/vilket-icke-västerländskt-land-som-helst för att påvisa just hur den skiljer sig från Normen. Det är inte bara det att verken i sig därmed stämplas som underlägsna Konsten, somliga ämnen kan bli off-limit och det är svårare att få tillgång till Kulturen. Man utestängs helt enkelt. Det kan lätt resultera i hopplöshet, uppgivenhet och bitterhet eller ilska och uppror.
Kanske kan ilska och uppror vara en förklaring till Bowlings lätthet att fritt utforska materialet, färgerna och formerna? Han kallar själv tekniken för kontrollerade olyckor – som om han tar Jackson Pollocks spontanitet ett steg längre och tvingar den åt det håll som han själv vill. Kanske är det också detta som legat till grund för Bowlings bidrag till att luckra upp gränserna för det som ansågs vara konst och vilka som fick vara konstnärer?
1969 organiserade, kurerade och skrev han katalogens essä till utställningen 5+1 som presenterade fem afroamerikanska konstnärer plus verk av honom själv. Där poängterar han vikten av att diskutera och belysa verk på djupet, i stället för att utgå från stereotypa idéer och härskarteknik så som ofta sker när det kommer till etiketterad konst. Det räcker alltså inte att utbrista att svart är vackert.
Det är inspirerande att ta del av Bowlings verk och filosofi. De är fyllda av energi och upptäckarglädje som inte låter sig stoppas av vare sig hämmande begränsningar, etiketter, rasism eller stereotyper. Det är ju bara att köra på!
Frank Bowlings hemsida.
Läs Bowlings essä till utställningen 5+1