Med passion för konst

 

Det är svårt att inte tycka om den amerikanske konstkritikern Jerry Saltz. Han brinner för konsten och han förmedlar detta intresse på ett lättsamt sätt med mycket humor. Han rör sig runt på scenen med mikrofon i handen eftersom han kopplar ihop myggor med TED Talks vars estetik han säger sig avsky. Han svär. Han blandar in publiken och han utmanar rådande idéer. Konsten är inte linjärt utvecklad utan ser ut som ett trassel av uttryck. Ingen utställning under de närmsta fem åren borde få ställa ut annat än verk av kvinnor eller icke-vita etniciteter. Man up byter han gärna mot woman up. På Instagram lyfter han lika ofta fram kritik mot Donald Trump som konstnärskap av icke vita män.

Jerry Saltz (f. 1951). Foto: Fuzheado via Creative Commons.
Jerry Saltz (f. 1951). Foto: Fuzheado via Creative Commons.

Jerry Saltz kommer från Chicago, bosatt i New York där han skriver för New York Magazine och Vulture. Han börjar närma sig de 70 och beskriver sig själv som en kort, skallig person utan rätt utbildning.

Jerry Saltz är en sån där som over there kallas för a late bloomer. Han började inte skriva förrän han var strax över fyrtio år. Han hoppade av en konstutbildning efter att ha låtit sin inre kritiker avråda från fortsatta studier. Istället blev han ”den enda judiska långradarchaffisen” i USA under tio år. Det var en tid som fick honom att bli så ensam och deprimerad att han insåg att han inte längre hade något att förlora.

Han tog sig tillbaka till konstvärlden. Hängde på gallerier och museer, skrivargig och slutade vara social för sällskaps skull. Det enda han kan och vill, hävdar han själv, är att snacka konst.

Och snacka gör han. Får han själv råda håller föreläsningarna på i minst tre timmar.

Det som får mig att suga åt mig Saltz kunskap om konst är hans passionerade intresse och fullständigt orädda inställning. Visserligen säger han själv att han är rädd. Men det är också själva vitsen med konst. Det ska vara skrämmande. Det ska vara svårt och jobbigt att prestera något som sedan visas upp och bedöms. Ändå måste det göras, om och om igen. Det är en inställning som ekar av Brené Browns tankar om att livet förutsätter sårbarhet för att bli äkta.

På det viset knyter han också ihop konstnären med kritikern. Båda blottlägger sig och riskerar någonting. Konstnären visualiserar sitt ämne på sitt unika sätt, konstkritikern funderar över om budskapet når fram till betraktaren. Det kan, om det vill sig illa, leda till att kritikern riskerar spö.

Saltz menar att ungefär 85 procent av all konst inte är bra konst. Procenttalet för god och dålig kritik går han inte in på men påpekar att det finns för lite av den över lag. Den har sjanghajats av universiteten och därmed tvingats lyda under vetenskapens lagar och premisser för objektivitet.

Menar han då att majoriteten ska sluta skapa konst därför att den är dålig?

Nej. Tvärtom.

Fler borde göra det. Vi borde förstå hur viktigt det är för oss och att fler yttringar än det som visas på minimalistiska gallerier faktiskt är samtidskonst. Vi har ju tavlor, foton, tapeter, böcker, kläder, musik, möbler, arkitektur och allt möjligt runtomkring oss som är en del av skaparkulturen.

Konst och skapande är en av grundförutsättningar för oss människor. Det är en syssla som ursprungligen utfördes av alla i en gruppering. Vi behöver konst så som vi behöver luft. Inte nödvändigtvis bra konst. Men konst och vi har alla rätt att hålla på. Ingen ska låta sig tryckas ner av inre eller yttre kritiker. Kort och gott, som skapar-gurun Julia Cameron påpekar, stå för kvantitet och låt andra bedöma kvaliteten.

Den som inte tycker om konst, kan däremot dra. Liksom cyniker som tror att de vet vad som gäller och hur allt går till. Saltz är noga med att påpeka det. Ingen förstår vad Beethoven menade med sina kompositioner, poängterar han, och ändå lyssnar vi på dem. Konst förutsätter alltså inte att vi förstår den. Och frågan är om Beethoven själv förstod sig på sin musik. Jag menar, förstod den på riktig.

För den som lider av prestationsångest och skaparblockering är det en lisa att lyssna på Jerry Saltz. Vilket han också menar är en av fördelarna med bra konst – den ger själen sitt.

Snart släpps också hans bok How to Be an Artist. Den finns även som en artikel i tidskriften Vulture för den som är nyfiken och inte vill vänta.

I boken gör han upp med fördomar och stoppklossar: släpp hämningarna. Imitera till en början men hitta sedan det som är unikt och sårbart för just dig. Och häng för allt i världen med andra inom samma gebit så mycket som möjligt. Det är i relation till andra som mycket av konsten blir till.

Och minns att det är lika betydelsefullt som ekonomi.

 

Källor:

https://www.youtube.com/watch?v=5if4g7F5pnI

https://www.youtube.com/watch?v=VGmaXK3-7Bc

https://www.vulture.com/2018/11/jerry-saltz-how-to-be-an-artist.html

https://www.instagram.com/jerrysaltz/

 

Fotokälla:

I found an image through CC search @creativecommons: https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=69730905

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *