Om den brittiske konsthistorikern Julian Stallabrass har rätt, är kulturen det första som ryker i en ekonomisk nedgång medan det i en uppgång slås på stora konsttrumman och satsas i övermod. Just nu, när man läser om nedmonteringar inom välfärd; vård, skola, omsorg som brukar vara politikernas mantran i valtiden, inser man att konsten och kulturen ligger just så pyrt till som Ulf Dalnäs, prefekt vid HDK i Göteborg, skriver i sin debattartikel (DN 29/10, 2016). Antalet lektioner i skolan minskar, de välutbildade lärarna manövreras bort och kvar blir en barnaskara utan rätt kompetens för att kunna söka sig vidare inom det kulturella området.
Det här är extra intressant ur två aspekter. Dels påstås det att det går bra för Sveriges ekonomi, vi är inne i en högkonjunktur – vilket borde, enligt Stallabrass, innebära ett uppsving för just kulturen, vilket trots allt inte verkar ha hänt med tanke på att vi t ex kanske kommer att få ytterligare ett världskulturmuseum på bekostnad av tre nu existerande institutioner. Den andra aspekten är forskning som visar att musikstudier underlättar för inlärning av andra studier. Det är svårt att tro att inte också de andra estetiska ämnena ska ha positiv effekt på dess utövare.
Vilka kommer främst att förlora om de estetiska ämnena rationaliseras bort från skolan? Förmodligen blir det barnen i de redan utsatta områdena samt de som befinner sig geografiskt långt från museala och andra konstinstitutioner. Sökanden till högre utbildningar inom konst och kultur har redan varit låg från dessa områden och det lär inte bli högre om de estetiska ämnena försvinner allt mer från grundskolan även om högskoleadjunkt Paul Moermans replik till Dalnäs inger ett visst hopp. Men det är antagligen inte enbart tillgången i skolan som avskräcker sökanden. Det verkar tämligen hopplöst att gå runt ekonomiskt på en högre konstnärlig utbildning som också kräver sina studielån.
Men hur roligt blir livet för den som skolas in i att det enbart är ämnen som matematik, naturvetenskap och samhällskunskap som är viktiga eftersom de är nyttiga ur ett större perspektiv? Och stämmer det verkligen att de är kvintessensen av ett liv? Om ingen, eller ett fåtal, lär sig uppskatta estetiska uttrycksformer, vad blir då kvar inom den sektorn på sikt? Vad ska i så fall turisterna lockas hit med i en tid då deras plånböcker tycks styra många insatser? Mat och matematik? Det tål att funderas på.
Litteratur: Julian Stallabrass, Contemporary Art. A very short introduction, Oxford 2004.