Den järvsöbaserade keramikern Lena Andersson (f. 1947) har plockat ihop bitar från sin långa produktion och sammanfogat dem till nya unika objekt. Dessa verk ställs nu ut på Blås och Knåda i Stockholm fram till och med 23:e oktober 2019. Det här är hennes femte separata utställning på det här kollektivet – som hon var med och grundade 1975. Utöver det har hon arbetat med många offentliga utsmyckningar, senast till Karlstads sjukhus.
Återvinning
Det ligger helt rätt i tiden att ta tillvara på spillbitar och göra något nytt av dem. Till skillnad från industrin är det här delar som producerats långsamt nästan enbart med hjälp av handen. Då är det inte bara synd att slänga skärvorna, precis som Andersson själv påpekar, det är nog helt miljögalet också. Vi behöver alla bli bättre på sparsamhet och att ta tillvara på saker till minsta smula. Det är kul att se hur den utgångspunkten kan bli till en hel keramisk utställning.
Olika inspiration sammanfogat av rakun
Det vi nu kan se på galleriet är ting som spänner mellan orientalisk mosaik, barocka svulstiga former och mönster till Bauhausskolans klara grundfärger i tydligt avgränsade fält. Här finns blommor, resväskor, och en och annan insekt. Allting är väl sammansatt och det är svårt att tro att de separata delarna inte var tänkta att sammanfogas just så här redan från början. Fogarna är påtagliga med sina breda vita fåror som spränger genom ytan. De fungerar är som en uppvriden variant av raku-keramikens estetik med ojämnheter och grova yta.
Välformade återblickar
För Andersson har arbetet med de här verken betytt en tillbakablick till tidigare projekt. Det är ingenting som direkt gör sig kännbart för mig. Det är omöjligt för mig personligen att se varifrån de olika bitarna kommer. Men det spelar ingen större roll för helheten.
Objektens högglansiga, färgglada yta gör dock att det är en aning svårt att tränga bortom ytan och fundera över dess inneboende kvaliteter. Det är ju genom sprickorna man ser ljuset. Men här är de lite för välformade för att man ska göra det.
Ögat ser till exempel en väska av spillror. Men jag vet inte hur jag ska tolka det. Den fina ytan ställer sig i vägen, bjuder på motstånd och liksom tvingar objektet att förbli yta. Är detta ren dekoration undrar jag? Eller kan man se väskan som en metafor för att livet kan krackelera och ändå sedan lagas? Att det fungera på nytt och till och med bli vackrare än innan? Går det att bygga ihop minnesbitar från tidigare erfarenheter och undersökningar till ett handbagage att bära med sig genom resten av livet?
Ja, fast den är ingenting man går och drar runt på. Den här ser väskan tung ut. Och det ska den förstås göra med tanke på att den innehåller fyrtiofem års minnen av ett keramiskt liv. Det är pondus!