Prins Eugens Waldemarsudde, Stockholm, 27 september-17 januari 2015.
The Queen Soina Print Award grundades av norska drottningen Sonia och konstnärerna Kjell Nupen och Ørnulf Opdal år 2012. Priset har inte bara varit att tillfredsställa den norska drottningens trettioåriga sug efter att instifta ett pris för att uppmuntra unga konstnärer, utan har också ambitionen att höja grafikens sviktande status. Tillkomsthistorien som återges i en dokumentär film i utställningen låter oss veta att drottning Sonia bjöds in till en grafisk verkstad i Helsingborg, Där fick hon prova på den grafiska tekniken och sedan mer eller mindre kläckte idén till ett pris. Grundplåten skulle insamlas genom att sälja en serie grafiska verk av drottningen själv. Hon hade vid något tillfälle, lite oklart när, firats ned i en snögrotta och upptäckt vackra mönster i snön och isen som hon ivrigt fotograferat. Dessa foton blev sedan underlaget till den grafiska svit, gjord på den ateljén i Helsingborg. Drottningen själv blev så nöjd med resultatet att hon tyckte det vore en skam om de inte visades upp för betraktare. Dessa verk ställdes inte enbart ut, utan trycktes i ett antal upplagor som sedan alltså sålde som smör i solsken tillförmån för prisets instiftande. I år har tretton konstnärer från hela norden nominerats, och vinnaren till de 400 000 NOK:en blev Svend-Allan Sørensen med sina textbaserade verk.
Utställningen på Waldemarsuddes översta våning innehåller verk av Sørensen, de övriga tolv nominerade konstnärerna samt förra årets vinnare Tiina Kivinen. Här återfinns även etsningar av de tre grundarna till priset. De grafiska verken som ställs ut håller hög kvalitet. Det är egentligen ironiskt i sammanhanget, att drottningen själv sålt slut på sina alster i en teknik som i övrigt framställs som åderlåten. Det säger en hel del om marknadens urvalspreferenser.
Man kan fråga sig varför just grafiken fått pyspunka när fotografier plötsligt fått ett massivt uppsving och hajpats rejält. Kanske är det för att man associerar grafik till reklambilder eller för att den reproduceras i ett valfritt antal upplagor? Men detta gäller för båda dessa uttrycksformer och kan därför inte vara grundorsaken. Förmodligen råkar grafiken helt enkelt inte vara trendig på samma sätt som fotografiet blivit den senaste tiden. Prisbild och marknadsintresse tycks gå hand i hand när köparen letar efter en monetär investering snarare än en själslig. Intresset verkar vara trendkänsligt och styrt av proveniens snarare än den subjektiva smaken.
Grafik utfört enligt det analoga tillvägagångssättet är en mer mödosam process än vad man kan tro. Det vet alla som har provat på det. Man ska ha en idé, göra skisser, föra över skissen till en platta av t ex linoleum eller koppar, detta ska sedan smetas in med färg i viss mängd, allt överflöd måste bort innan det är dag att placera ut den mitt på en vit pappersyta. Själv fick jag alltid dit den snett under min korta lärotid. Blir det fel, så kan man inte som med en oljemålning torka bort och göra om, men å andra sidan går det ändå relativt mycket enklare att göra fler upplagor än med traditionellt måleri. Det är lätt att förstå att Andy Warhol gjorde sina oändligt upprepande konstverk i just grafik samtidigt som han tydliggjorde dess dubbla identitet som uttryck för reklam och massproduktion, men också ett genuint konstmedium. Konst brukar ofta särskiljas från reklamens och massproduktionens värld, men det går inte att göra på samma sätt med grafik och fotografi. Det är egentligen konstigt att detta sätter grafiken, men även fotografiet, så pass mycket lägre än måleriet. Litteraturen, som baserar sig på samma medium som journalistiska och reklambaserade texter, skriften, drar inte alls på samma bagage eller skuld över detta som grafiken och fotografiet. Ett problem som grafikerna har är dock att de behöver tillgång till stor, klumpig och säkert dyr utrustning. Man måste ha välventilerade lokaler och dragskåp, samt säker hantering av farliga vätskor. Det är möjligt att detta i längden medför en nedgång för grafiken. Ett kungligt pris kan säkert vara en nödvändig injektion som höjer intresset och därmed statusen för en ofta rolig och uppfinningsrik konstform.
Det är, för en inte helt insatt, som jag själv, kanske inte helt lätt att förstå varför just Sørensen vann med sina textbaserade linoleumsnitt och etsade porträtt. Men de är roliga, vitsiga och de har en historisk förankring genom att relatera till bland andra Thoreau. Vitsiga eller tänkvärda citat och utrop ligger just nu, liksom popkonsten, i tiden och återfinns inte minst i dagens inredningsmode. Vackra svartvita porträtt har alltid legat i tiden, men har haft ett uppsving de senaste åren. Inom konstens värld verkar det ofta som att den med flest, men inte alltför uppenbara, historiska referenser i sitt verk vinner. Sørensen vann mot god konkurrens.
Rent estetiskt var även den här utställningen uppbyggd enligt den modernistiska vita kubens ideal. Det är lite tråkigt. Visst påstås det ofta att färger kommer till sin rätt bäst mot en vit bakgrund, men det känns ändå som ett slentrianmässigt filmjölkstänk. Ibland står grälla färger i alltför bjärt kontrast mot det vita och t ex en grå ton hade kunnat vara att föredra. I den samtidigt pågående utställningen om Matisses influenser på den svenska konsten, syns det att färg också framhäver färg. Det är alltså inte nödvändigtvis så att vitt är bästa valet, men det ofta är det enklaste och tråkigaste.
Det finns uppenbarligen väldigt mycket bra grafik. Det gäller bara att hitta den. Waldemarsudde är ett bra ställe att börja på för den som vill se vad grafiken har att erbjuda och som aldrig hann till Mariefred innan Grafikens hus brann ner. Drottningens egna bidrag kanske främst ska ses som en inspiration till att det aldrig är för sent att pröva på något nytt. Sen när man gjort det, kan man gärna ta båten över till Slussen, gå den korta biten till Hornsgatans början och knalla in på Grafiska Sällskapet. Där kan man bli stödmedlem för en i sammanhanget rätt liten summa och får då välja ut ett antal verk handplockade ur de egna medlemmarnas portföljer.