Med tanke på hur ofta likheter mellan den japanska och svenska kulturen lyfts fram, är det konstigt att den japanska fotografikonsten sällan uppmärksammas här. Vi äter rå fisk, vi tycker om det asketiska, vi bär Kånken på våra ryggar, vi är till viss del avskurna från världen (deras självvald av makthavare under lång tid, vår mer beroende av vårt nordliga läge), vi har gärna blont trä i våra hem.
En snabb sökning visar att Stockholms Kulturhus hade utställningen Tokyo Stories två månader under 2010. Fotografiska visade Motohiko Odani (f.1972) från Kyoto under sommaren 2013. I övrigt är det föremål med etnografiskt intresse, träsnitt eller tuschmåleri. Om jag nu inte har missat något.
Japan har en lång historia av fotografi. Redan när den första generationens kameror kom, dagerrotypen, var de snabba på att fånga upp den. Redan runt 1900 hade landet flera intresseföreningar för just hobbyfotografer. Det saknades gallerier att ställa ut sina foton i men nyhetstidningar erbjöd möjlighet att publicera alster i deras specialbilagor. Bland dessa fanns Shomei Tomatsu (1930-2012) och Daido Moriyama (f. 1938). Den senare har nu belönats med det årliga Hasselbladhsstiftelsens internationella pris för sin insats inom fotografikonsten. Förhoppningsvis kommer detta leda till att vi får se fler utställningar med japansk fotokonst.
Så vem är då denne Daido Moriyama? Han kommer urpsrungligen från Osaka som är Japans tredje största stad. Med ett invånarantal på nästan 12000 personer per kvadratkilometer är det inte konstigt om Moriyama är en stadsråtta. Han fotograferar nämligen helst sådant som sker inom städerna under sina promenader. Där får kameran fungera som en slags kopiator som registrerar omvärlden i bilder. Det här är enligt Moriyama inte konst just då kameran återbildar det som finns framför den och påminner mer om dokumentärt berättande. Bildarna får sedan utgöra delar av ett tidsdokument som sätts samman i kollageform i Moriyamas böcker. Därefter släpps verken fria och det är upp till betraktaren att bära dem med sig i form av känslor eller funderingar.[1]
Moriyama låter sig inte begränsas av en genre. Han framstår som fri att prova det han har lust med och gör även screentryck, interaktiva verk och installationer. Det ligger långt ifrån det fotografi av en herrelös hund som blivit hans mest framgångsrika bild. Det tänker han fortsätta med så länge han bara kan.[2]
Det är lätt att se likheterna mellan Moriyama och andra dokumentärt orienterade fotografer så som Robert Frank (1924-2019), Brassaï (1899-1984) och vår egen Christer Strömholm (1918-2002) eller Anders Petersen (1944). Det är däremot inte lika självklart att göra kopplingen till Andy Warhol. Moriyama förklarar själv likheten och understryker därmed sin inställning till kameran som en kopiator snarare än ett verktyg för unik konst. Moriyama duplicera verkligheten omkring sig, liksom Warhol kopierade och massproducerade sin konst. Själv säger han att han gillar när fotografierna dyker upp som tryck på t-shirts.[3] Och vad är det om inte att dra popkonsten ett snäpp till och därmed sluta cirkeln. Konst som en del av konsumtionen.
Här hittar du bilder av Moriyama:
Moderna museet i San Fransisco.
[1] https://www.hasselbladfoundation.org/wp/sv/hasselbladpristagare-2019/
[2] Ibid.
[3] https://www.sfmoma.org/artist/daido_moriyama/
Bildkälla: