Concrete Matters på Moderna museet är inne på sluttampen. För den intresserade finns de sydamerikanska konkretistiska verken kvar till den 13:e maj innan utställningen stänger. Ett sjuttiotal verk från tiden mellan 1930- och 1970-tal, med rötterna i Theo van Doesburgs konkretistiska skola i Paris.
Enbart Lygia Papes (1927-2004) installation Ttéia 1, C som återfinns i utställningen, är mycket väl värd en tur till Djurgården. Resten av objekten är ren bonus. Papia sammanfogar det sakrala och det pastorala utan att egentligen föreställa eller utge sig för att vara någonting annat än metalltrådar spända från golv till tak enligt ett visst mönster. Med hjälp av en suggestiv belysning och betraktarens öga blir det ändå till något annat tack vare associationer och betraktarens förflyttningar i rummet. Där finns inget dolt budskap eller referens till en omkringliggande verklighet. Verket är en del av verkligheten och det du ser är vad du får. Av det kan du göra lite vad du vill. Istället för att söka efter en given tolkning erbjuder verket en möjlighet till kontemplation och fritt filosoferande. Ser jag solstrålar som bryter igenom tunga moln? Regndroppar som glittrande strilar ner? Eller en kvinnas glansiga hår? Det är helt upp till dig själv. I likhet med de övriga konkretistiska verken upphäver Ttéia 1, C ramarna för ett konstverk. Här saknas den traditionella skulpturens plint. Verket är fast förankrat i det golv vi alla står på, som om det också finns en demokratisk aspekt i det.
Pape representeras även i andra delar av utställningen. Hennes Skapelsebok finns att betrakta tillsammans med en filmatisering som illustrerar hur boken är tänkt att konstrueras av sin ”läsare”. I själva utställningen förklaras det här verket inte alls och det är svårt att förstå vad det är som finns där i montern. Det liknar origami i mustiga enfärgade ark som för tankarna till 1970-talet. Att det sedan är skapelsen och människans tillblivelse och erövringar, måste man få förklarat för sig för att riktigt förstå. Det är oklart varför det inte förtydligas i rummet utan kräver en guide eller audioguide som föreläser om bokens innebörd.
Även om Pape är utställningens främst lysande stjärna är det intressant att se hur de sydamerikanska konstnärerna undersökte konstens gränser. Här finns tvådimensionella verk med uppbrutna ramar som vill spreta vidare i rummet, optiska objekt som likt Ttéia förändras med betraktarens förflyttningar i rummet och skulpturala verk som minst lika mycket består av skuggspel som fysiska detaljer.
Kanske har utställningen inte nått ut så som man tänkt, eftersom guiden för dagen ber oss deltagare att föra ordet vidare om denna fina utställning som ”inte upprör någon” – en formulering som skulle få Jeanette Winterson att rysa av obehag – bortsett från en lätt surrealistisk video som loopar i ett av rummen. Om man inte är för den retroakademiska stil som Jessica Kempe skriver om i Dagens Nyheter, apropå en utställning på Waldemarsudde. Då framstår antagligen allt som ren provokation.
Jeanette Winterson, Konst – essäer om extas och skamlöshet, Kabusa, 2017.