… den brittiska författaren Jeanette Winterson (f. 1959) och hennes essäbok Konst, essäer om extas och skamlöshet (Kabusa böcker, 2014). Den fick mig att göra ett impulsinköp som jag inte vet om jag har råd med. Men det var en tillfällig lagertömning på konsthantverksbutiken Blås och Knåda så det fanns heller ingen tid att fundera.
Nu är det några år sedan boken kom ut på svenska. Den är ändå fortfarande aktuell med sitt resonemang kring konst, konsumtion och livsval. Winterson skriver insiktsfullt och tankeväckande. För henne är konst, äkta konst, ingen dussinvara. Den kan aldrig kapitaliseras på eftersom den då tvingas infogas under yttre påtryckningar och förväntningar. Den måste också alltid bryta ny mark och tänja på den etablerade konsten. Annars blir det en kopia avsedd att mätta en marknad.
Den första essän tar avstamp i ett möte med bildkonsten. Winterson befinner sig i Amsterdam och får syn på ett konstverk i ett fönster till ett galleri. Det blir utgångspunkten för vidare utflykter i den nederländska konstskatten. Om man, som hon tillåter sig, tar sig tid att studera ett verk öppnar det upp sitt budskap, ger nya infallsvinklar och förklaringar till världen vi befinner oss i. Detta tar dock tid. Winterson har den tiden. Men gemeneman har det inte. Eller snarare, tycker sig inte ha det.
Winterson tar tydligt avstånd från vår tids konsumtionshets, jakt på statussymboler och bekvämlighet. För henne måste livet och konsten få både tid och utrymme, för att skapas, upplevas och utveckla oss. Det tillåts inte i den kapitalistiska eran som bygger på att snabb tillfredsställa efterfrågan i syfte att skörda pengar. Därför marginaliseras konsten som är ineffektiv, tidskrävande och ibland oskönt ärlig eller ifrågasättande av vårt samhälle.
Essäerna glider redan efter första essän in på litteraturens område och stannar i stort sett där. Visserligen poängterar hon att hon hellre stöttar hantverkare och konstnärer, författare och poeter, framför hemmets bekvämligheter. Hon reser sällan, läser helst och botaniserar gärna i små boklådor eller antikvariat. Allt för att hålla sig till eller nära den genuina, äkta skaparkärnan där saker faktiskt sätts på spel.
Winterson har ett sätt att resonera på som smittar av sig. Inte för att det kommer bli aktuellt med utedass om inte nöden kräver det – jag minns mina barndomars dass som jag undvek och fortfarande lider sviter av.
Även om det finns många som av ekonomiska skäl absolut inte kan följa hennes råd att spara in på utgifter för att köpa kvalitet eller som har ork över till krävande konst – de ska heller inte ha dåligt samvete över detta – så finns det andra kapitalstarkare grupper, som skulle kunna dra sitt strå till den stacken.
Därför köpte jag Linda Karlssons pudel gjord av rosa lera med sprucken glasyr, stor som en några veckor gammal valp. Med tanke på att den är handgjord och tiden det tar att framställa den, var den billig även om det sved en aning för mig. Men jag hade i varje fall råd, annars går det inte att köpa sånt här. Jag vet hur det är att vara fattig, på riktigt.