Det är spännande med informationsteknik och artificiell intelligens (AI), det ligger i tiden och orsakar med rätta diskussioner. Vanligtvis handlar det om upphovsrätt, fusk eller ifall vi snart ska bli utkonkurrerade som art av AI. Det låter spektakulärt och genererar klick.
Saker som inte gör det men som borde bli minst lika uppmärksammat eftersom det verkar i det fördolda är hur algoritmerna och dess AI påverkar större system och perspektiv utan att vi tänker på det. Ett sådant är hur konsthistorien beskrivs och lyfts fram. Det är lätt att tro att informationsteknik och dess algoritmer är objektivt och lämpat för det mesta. Men det är det inte.
Amanda Wasielewski och Anna Näslund har sammanställt antologin Critical Digital Art History. Interface and Data Politics in the Post-Digital Era (2024) för att belysa denna blinda fläck. Den är nära besläktad med boken Osynliga kvinnor. Hur brist på data bygger en värld för män (2020) Caroline Criado-Perez som också pekar ut den digitala utvecklingen som ett dolt förstärkande av den vite mannens position. Det är lätt att skratta åt kvinnligt kodade limtuber i rosa, men den ”normala” varianten är skapade för människor med stora händer – och vilka brukar ha det? Det är dessutom lätt att hålla sig för skratt när en applikation styrs via talkommandon men visar sig vara kodad efter den djupare mansrösten och därför inte fungerar alls för ljusare toner. Det hela är dolt könskodat.
Samma sak kan man säga om konstvärlden och dess rasande snabba utveckling inom det digitala. Det är lätt att glömma bort att allt inte har tillgängliggjorts virtuellt, att det trots allt är ett fåtal som har tillgång till stabil uppkoppling över världen och att algoritmer fungerar så som algoritmer gör. Det senare betyder att den sovrar i ett gediget, men knappats fullständigt, materialet, gör urval som ingen riktigt vet vad det baserar sig på och kan inte skilja på till exempel [jul-]tomten och [hus-]tomten. Ingen verkar heller ha full koll på kodstrukturen bakom de här systemen – betänk då att det finns högskolekurser i att använda chat gpt för bästa resultat. Kan inte programmerare själva enkelt använda programmen, hur ska då musei- och arkivpersonal göra det?
Nu ska inte det här spåra ur mot domedagsscenarion. Boken lyfter fram positiva aspekter av den nya sköna tekniken. Det kan vara lättare att hitta och strukturera material. Det blir lättare för många att komma åt det gemensamma kulturarvet. Det går att sätta ihop samlingar på nya sätt.
Men det gäller att blottlägga och sopa undan så många hinder som möjligt för att inte förstärka det koloniala arvets förtryck, lyfta fram redan kända verk på bekostnad av andra eller förminska kvinnors och andra så kallade minoritetsgrupper bidrag.
Det gäller alltså att komma ihåg att den här tekniken, hur mycket somliga än hyllar den, är full av brister och blinda fläckar som bör synliggöras och undersökas. Därför är Wasielewskis och Näslunds bok ett viktigt bidrag som faktiskt även bör läsas av naturvetare med allergi mot humaniora.
Den finns att läsa gratis som PDF.