Prins Eugens Waldemarsudde, Stockholm, 13 september-15 februari, 2015.
Varje generation tycks ha sin upprorsmakare som skapar avsky och moraliserande reaktioner. Den höftjuckande Elvis Presley gjorde det på 1950-talet, hippiegenerationen på 1960- och 1970-talet, de blodtörstiga hårdrockarna på 1980-talet och vem minns inte rabaldret kring 1990-talets rave-fester? Den franske konstnären Henri Matisse (1869-1954) var, tillsammans med den grupp konstnär han stod i spetsen för, en just en sådan kreativ anarkist. Namnet på gruppen, fauvisterna, tillkom i och med att de ställde ut sina verk på en salong Salong des Indépendants i Paris 1905, där framför allt Matisses verk Kvinna i hatt skapade ramaskri hos allmänhet och kritikerkår. Louis Vauxcelles, den samtida ledande konstkritikern, chockerades över de grälla färgerna och dess överordnade position gentemot det rådande idealet med linjens hegemoni och kallade konstnärerna för vilddjur (fauvistes). I efterhand är det lätt att skaka på huvudet åt detta, men vid förra sekelskiftet var det fortfarande konstakademins realism som var den rådande konstformen. Denna nya betoning på färg, känslor och fartfyllda tolkningar av en inre värld skulle dock lägga grunden till expressionismen och är en oumbärlig del av utvecklingen mot modernismen.
Svenska konstnärer fascinerades av detta nya måleri och tog sig 1910 ner till Paris för att studera den hos dess ledare Matisse. Det är intrycket och influenserna från dessa studier hos som nu står i centrum för utställningen Inspiration Matisse på Waldemarsudde. Ambitionen är att visa hur pass stort inflytande han fick på svensk konst, men även för konsthantverket, under 1900-talets första halva. Många av de svenskar som åkte ner till Matisses skola har etablerat sig i den svenska konsthistorien: Sigrid Hjertén, Isaac Grünewald, Einar Jolin, Leander Engström för att nämna några. Det är intressant att få en inblick i hur det kunde ha gått till att studera till konstnär och att det på den tiden faktiskt fortfarande gick att utbilda sig på ett sätt som inte känns helt fjärran från äldre tiders lärlingsform. Idag tycks många av de stora konstnärerna vara otillgängliga superstjärnor som emanciperats in i den konstnärliga sfären av konsthandlare, kritiker och samlare. Den amerikanske Jeff Koons (f.1955) med alla sina assistenter är ett undantag.
Fick Matisse något inflytande på de studenter, trots att han endast vigde lördagarna åt dem? Att hans mjuka, kontemplativa men ändå fartfyllda formspråk återfinns hos dem alla är uppenbart. Matisses formspråk passade även att sammanfoga med klassicismens i t ex Edward Halds glaspokal Bollspelande flickor (1919) och ofta i nyklassicismens organiska, böljande former. Allt detta är förmodligen tydligast för den som känner till Matisses formspråk sen tidigare. Museet visar, trots att motsatsen påstås, inte alls särskilt många verk av mästaren själv och man får helt enkelt lita på att tesen stämmer. Särskilt uppenbart måste detta te sig för den grupp skolungdomar som var där samtidigt. Det är lättare att dra slutsatsen att många av dem inte känner till Matisse, eller de andra konstnärerna, än att de faktiskt gör det. Frågan är också, vilket estetiskt ideal som rådde i Sverige 1910 och hur just dessa svenskar målade innan de droppade av till Frankrike. Utställningen avslöjar om det och istället får den nyfikne antingen leta upp den informationen själv eller gissa.
De kvinnliga konstnärerna får en liten del vigd åt ämnet ”det är svårt och otacksamt att vara kvinna och konstnär”, som även kopplas till vår egen tid. Det stämmer säkert att det var så. Samtidigt känns det suspekt i sammanhanget, då även manliga konstnärskollegor fick kritik för sina fauvist-influerade verk. Här skulle en tydligare jämförelse mellan kritiken mot männen respektive kvinnorna varit intressantare än jämförelsen med vår samtid. Att det fortfarande yttras nedlåtande kommentarer om kvinnliga konstnärer är naturligtvis obegripligt. Men eftersom fauvismen i sig skapade negativt bemötande, är det inte konstigt att kvinnorna fick utstå kritik, därför hade det varit spännande att veta hur pass mycket hårdare kvinnorna bedömdes än männen.
Waldemarsudde har ändå lyckats hitta mycket som vittnar om Matisses inflytande för svenskt hantverket och konst Hans uppbrutna perspektiv, det stillsamma i möte med det fartfyllda, inslag av lyx och färgernas överordnande över linjen finns i de flesta verk som ställs ut. Verken är vackra som fyrverkerier en stjärnklar nyårsnatt. Rent utställningsestetiskt finns det inte mycket innovationer att hurra över. Visst är det välhängt, men lite mycket old school, trots att man ibland valt att svänga in mot den ryska eller 1800-talshängningen. Det är däremot intressant aspekt att man gjort det utan kommentera den detaljen. Hängningen med tavlor från golv till tak var den dominerande konstakademins ideal och just den estetik som fauvisterna trots allt revolterade mot. Man blir nyfiken; hur hängde dessa vilddjurs målningar upp på väggarna, det där upproriska året 1905 och senare? Fick detta också genomslag för svenska konstnärer? Men mest troligt är ändå att valet av hängning handlar om en brist på utrymme och kanske effekterna av en allmän trend som pendlar tillbaka mot lite mer välutnyttjade av väggarna. Den måleriska djärvhet som just nu återfinns på Waldemarsudde är en oumbärlig visuell vitamininjektion en gråkall, blöt, höstdag.