Att dra inspiration ur de svenska folkdräkterna och göra det på ett nyskapande sätt som samtidigt inger betraktaren med habegär är förmodligen svårt. Ett bevis på det är att det så sällan sker – även om det finns en del undantag. Själv har jag minns jag folkdräkterna som fula inslag under skolavslutningen i Dalarna och hade inte ändrat uppfattning om töntigheten i folkkonsten om jag inte stött på den falubaserade Karin Ferner. Hon gör mestadels vackra smycken och skulpturala inredningsdetaljer som kan bakas in i ett yttryck utan att det blir dominerande.
Det som Eva Davidsson ställer ut är helhetsintryck som inte enbart utgör små inslag utan påminner mer om Rochas kollektion 2011 med kläder av vackert tyg med mönster ritat av Slotts Barbro från Fjäkelmyra i Dalarna. Japansk traditionell textilteknik möter Dala-floda. Kinesiskt snitt möter kurbitsen och jag känner att jag vill ha. Men den som vill äga plagg av Davidsson måste ha en lite tjockare plånbok och det med all rätta. Genuint hantverk ska inte devalveras ner till maskinproducerade prisnivåer. Kanske är det inte meningen att man kan bära dessa plagg, men jag skulle inte ha något emot det, så länge det inte sticks som barndomens vadmal i folkdräkten från Mora-trakten.
Färgskalan drar i svart, rött, vitt och grått. Hantverkskvaliteten lyser med sin närvaro och man känner hur skaparlusten smittar ner en. Man vill hem och brodera sin egen kjol, sticka sin egen tröja och kanske lägga till en liten stiliserad kurbits på ena vanten. Utställningen är väl sammanhållen, sparsmakad och snyggt genomförd i ramen för den vita kuben. Det enda jag saknar i utställningen är att det inte finns ännu mer att titta på och kanske lite mer om hur skaparprocessen gått till intellektuellt och praktiskt. Men det får entusiasten kanske vänta på tills plaggen dyker upp på ett museum, för det lär det göra.
Skynda dit innan utställningen stänger och låt dig inspireras av vad gamla folkliga klädtraditioner har att erbjuda samtiden, den håller på till och med den 28 oktober!
