Nu när pandemin håller oss alla i sitt grepp och inte tycks vilja släppa taget är det inte riktigt läge att utforska utställningar. Flera museer håller dessutom stängt just nu. Vad passar då inte bättre än att läsa en bok om museer som vi ändå inte kommer att besöka? Åtminstone var risken för det innan man läst The museum of whales you will never see. And other excursions to Iceland’s most unusual museums, av A. Kendra Greene, utgiven Penguin Books (2020) väldigt låg. Till största delen för att man inte hade en aning om deras existens.
A. Kendra Greene, amerikanen, författaren, konstnären, och essäisten från Texas med otal anställningar på olika amerikanska museer i bagaget, börjar med att ge en kort referenslista till det nödvändigaste; mått och vikt, valuta och väderlek. Här återfinns introduktion till det isländska språket. Det är trevligt att få bekanta sig vid de difftonger som inte längre finns kvar i svenskan och även förstå hur de stavas. På ett enkelt sätt lyckas författaren därmed inbilla mig att jag kan uttala de isländska namnen och termerna i boken rätt. Bara en sån sak!
Jag vet inte hur Greene kommit in på just Island framgår inte men det hindrar inte de sju essäerna från att vara nog så spännande. Trots att Island är en del av Norden är det inte mycket mer än vikingar, ulltröjor och vulkaner som man tänker på när man hör namnet. Det är underligt. Läser man den här boken får man snart insikt i ett kulturellt krutpaket. Inte bara är ön en seismografisk nervvrakssensation med utbrott och skalv, långa mörka och kalla vintrar och korta somrar. Här finns också ett levande intresse för samlande av allt från traderade historier, till upphittade stenar och fallosar. Allt grundat och drivet av entusiaster utan en tanke på ekonomisk vinning.
Det finns ett driv hos personerna bakom samlingarna som också återspeglas i författaren själv. Det är inte bara en gång som hon möts av stängda och låsta dörrar, inte hittar fram till adressen för den verkar helt enkelt inte existera eller så befinner sig personerna någon helt annanstans, geografiskt avlägset, och kan inte hjälpa till. Det framstår som att det krävs en enveten och trägen person för att ta sig ut till de mest avlägsna delarna av den karga nordiska ön.
Man skulle kunna tro att ett kallt klimat gör människor reserverade och misstänksamma, särskilt mot främlingar. Men det gäller i så fall inte de som driver de här attraktionerna som egentligen inte får kallas museum bland annat eftersom där inte bedrivs någon forskning. Istället låter de dörrarna stå öppna för vem som helst och ytterst motvilligt tar entré. Inte ens när människor velat trycka åt dem en slant har de velat ta emot den.
En sådan är Petra, vars stensamling finns öppen för allmänheten i hennes privata trädgård, och som efter lång övertalning gick med på en frivillig avgift. Pengarna kunde därmed tillåta en utbyggnad som kom besökarna till del, så som altan för fikasugna i sitta på i solen och inte minst ett tillskott av toaletter. Från början fanns enbart hushållets enda att tillgå, vilket inte fungerar när busslast efter busslast med stenintresserade landar i trädgården.
Det är intressant att Greene kallar de olika samlingarna för museer trots att det egentligen inte, rent definitionsmässigt, handlar om det. Det ställer frågan om vad som får vara ett museum, hur de kommer till idag och hur de förvaltas. Och inte minst, vad kommer att hända med dem när eldsjälarna försvinner? Minst en av samlingarna håller på att försvinna.
Utseendemässigt är boken vacker. Den ser magisk ut med sin turkosa framsida med akantusblad och vattensprutande valar. Layouten fortsätter in i boken med mörkt grön text på vita blad som gör det behagligt att läsa. Här och där återfinns illustrationer av författaren som påminner om att hon är konstnär. Hon kan inta både ett innanför och utanför-perspektiv genom att själv vara en av de som tillverkar sådan som någon annan skulle kunna vilja samla på, samtidigt som hon med sin museala bakgrund kan se hur detta utförs, samlas, presenteras… historierna kring föremålen satt i en vidare kontext.
Varför inte ta tillfället att bejaka vetgirigheten, abstinensen efter så väl utställningar som resor och dyka ner i den isländska kulturen sedd ur ett amerikanskt perspektiv? Om det nu ändå är museer man aldrig kommer få se, kan det lika väl vara just nu i pandemins år som man inte får se dem. Mer än i bokform!