Stockholm, 9:e till 27:e april 2016.
Små glimrande speglar möter besökaren som stiger in i det lilla utställningsrummet längst in bakom butiken hos Konsthantverkarna. Det märks att corpus- och smyckeskonstnären Maki Okamoto (f.1983) är skulptör i botten. Hon är utbildad i såväl hemlandet Japan som på Konstfacks Ädellab Numer bor hon och verkar i Stockholm, som en del av gruppen LOD.
Utgångspunkten är speglar av olika format; handspeglar, speglar på stativ, någon väggspegel, antingen i vit eller ful metall eller av sten. Men formen är bedräglig. Det är inte någon spegel åtminstone inte så som vi är vana vid. Istället för vara en blank reflekterande yta är den räfflad med parallella, tunna, fina linjer. Den grängade ytan kontrasterar fint mot de blankpolerade infattningarna. Objekten påminner mycket om den tidigaste formen av handgjorda speglar; formgiven metall med blankslipad yta och vars äldsta ny existerande variant kommer från det antika Egypten.
Även om den traditionella funktionen för en spegel, att återge en bild av verkligheten så som vi uppfattar den, inte finns i Okamotos verk fungerar föremålen ändå som just speglingar. Men det betraktaren möter är inte det egna ansiktet utan snarare en annars dold inre verklighet, som kanske är Okamotos egen. Mina tankar rusar genast iväg till den japanska kulturen där naturen har en betydelsefull roll inom så väl konst som filosofi. Haruki Murakamis (f. 1949) bok Kafka på stranden (på svenska 2006) som också tar upp det här med två parallella universum – det ”verkliga” och det ”andra” som kanske är en drömvärld. Där, om jag inte missminner mig totalt, naturen i form av ett berg med en djup tallskog tog en stor plats. Även Hokusai (1760-1849) känd för sina träsnitt, hade tallen som en av tre omisskännliga inslag i sitt bildspråk, och vem av oss som var med på den tiden minns inte bonsaien som blev så populär i slutet av 1900-talet med sina knotiga, tillrättalagda illusion av naturlighet? Det lilla talliknande träd i kruka som alla skulle ha och tålmodigt pyssla som symbol över ett odlande och vårdande av själen.
De små minutiöst, och finkänsligt inristade linjerna i speglarna får mig också att tänka på hur det här experimenterandet med att medvetet få något att se naturligt, okonstlat och därigenom, äkta, ut, även återkommer i det japanska formspråket. Föremål tillåts få skavanker och ojämnheter under tillverkningen. En ren, välpolerad yta ger inte samma djup. Om jag inte missminner mig, är det de föremål med rätt typ av ”brister” som är de mest åtråvärda. Kanske finns det en koppling till citatet av kärleksfilosofen Rumi (1207-1273) ”såret är den plats där ljuset kommer in i dig”. Men jag tänker också att det är i skevheten och sprickorna det finns en öppning in mot den värld eller verklighet som ligger bortom den vi ser omkring oss.
Att se Okamotos verk är just som att rösa sig in i psykets dolda och snåriga värld. Ytorna är inte ett platt reflekterande av det vi redan ser. Istället tillåts vi att vandring in i ett mikrokosmos, en mystisk och mytisk plats där det finns plats för sökande efter det egna, för att tala med Freud, undermedvetna jaget. Trots att objekten är relativt små, oftast inte mer än en dryg decimeter i höjd bjuder de inte till en storslagen resa. Gå dit och möt ditt eget inre jag i samklang med Okamotos och låt dig föras bort från stadsvimmel och ytliga krav för ett en stund. Utställningen är väl värd ett besökt. Den är vacker, enkel och underbart tankeväckande!