Verklighetsmaskiner/Reality Machines, 3 oktober 2015 – 17 januari 2016, Moderna museet och Arkdes, Stockholm.
Att gå på Olafur Eliassons (f. 1967) utställning på Skeppsholmen i Stockholm ä rsom att gå in i en annan värld. Här är konstverken inget som begränsar sig till en liten yta på väggen. Hela rummet påverkas och spelar en central del i Eliassons konstnärskap. Ambitionen är att få betraktaren att se sitt eget seende genom flytande gränser mellan verken och det betraktande subjektet.
Det är onekligen fascinerande att träda in i Eliassons alternativa universum där ljus, luft och vatten utgör själva grunden. Kontexten, eller det skrivna ordet, står för ovanlighetens skull – i musealt sammanhang – i bakgrunden. All information om verk och konstnär står i den lilla folder som återfinns utanför utställningshallarna. Vill du veta mer om det du ser, så försäkra dig om att snappa upp ett exemplar. Utställningskatalogen är dessutom dyr; de 650 kronor som den kostar just nu är dessutom ett reducerat pris. Dessutom är entréavgiften högre än normalt, 150 kronor, antagligen motiverat genom att utställningen producerats i samarbete med Arkdes och tar plats även i deras lokaler.
Även om jag personligen tycker att priset för den här utställningen är i dyraste laget – dock gratis för alla upp till 18 år – får vi som besökare trots allt relativt mycket för pengarna. Det glittrar, glimmar, pyser och belyser i varje rum. Men man måste titta noga för att se det där som synliggör det egna seendet. Det tar en liten stund innan man inser vad det är man tittar på, att speglar inte alltid är speglar och det underlättar verkligen för förståelsen av vad som egentligen syns att läsa i foldern. Tyvärr hamnade just den där lilla blåaktiga foldern lätt i bakvattnet och det var heller inte många av de övriga besökarna som bläddrade i den – om de ens hade någon.
För en gång skull var det här en utställning som passade hela familjen även om det ibland kan bli skrämmande för de minsta med mörklagda rum och passager samt sandstormsparken med den luftpysande slangen som måste passeras för att nå det enfärgade gula rummet. Väldigt uppskattat var Beauty (1993) med dimridå av belysta vattendroppar men också färglabyrinten som trots sin enkla struktur av genomskinliga plastväggar i olika färger fascinerade en lång stund.
Olafur Eliasson, är en dansk-isländsk konstnär som baserat sig i Berlin. Där arbetar han snarlikt äldre tiders konstnärer med en hel stab av hjälparbetare. Men till skillnad från Rembrandt är de drygt hundra personer som utgör Studio Olafur Eliasson inte enbart lärlingar. Här finns konsthistoriker, arkitekter och tekniker. Det är onekligen fascinerande att ta del av konstverk som skrider över många olika gränser och sammanfogar områden som idag annars ofta separeras. Eliasson har även startat andra företag så som Little sun och Studio Other Spaces.
Ta tillfället i akt och se en stor visionärs verk, men se till att du tar del av den lilla broschyren för att verkligen få en insikt i vad det faktiskt är som du ser – annars missar du det lätt om du inte har ett nyfiket och upptäckarglatt barn med dig i sällskap, förstås.