När mycket av den glasproduktion vi haft i Sverige antingen lagts ner helt eller flyttats utomlands är det spännande att se var glaskonsten befinner sig. Ett besök på Millesgårdens utställning Svensk glaskonst efter 2000 som pågår fram till och med den 8:e maj ger en viss indikation på att den inte låtit sig besegras av kalkylerande ekonomer och effektivisering.
Istället för att ha ett fokus mot bruksvarudesign har den istället kommit att röra sig mer mot konstens område med fler unikt producerade objekt, som genom konstglasets starka tradition i landet har potential att nå ut till en bredare publik. Här finns en hel del av Kosta Bodas och Orrefors prydnadsföremål uppskruvade till större och mer experimentella varianter. Personligen tycker jag mycket om Ludvig Löfgrens djuriska motiv och hans tendenser att dra åt motorcykelklubbarnas tatuerade dödskalle estetik. Åsa Jungnelius popkonststil är också en favorit.
Här finns mycket spännande att se som ger en inblick i var glaset står i dag och må hända även vart det kommer att hamna härnäst. Utställningen bjuder på allt från dockskåpsliknande miniatyrrum till stora glasmobiler till dödskallar och glashänder. Det hela skapar onekligen habegär och lust att se mer av detta skira och här ofta färgsatta material. Det enda jag saknar är att få verken satta i ett större sammanhang i utställningslokalen och att man hade gjort något lite mer av den rumsliga miljön, särskilt med tanke på entrépriset som ligger på 150 kr. Det hade såväl konsten som publiken vunnit på.
Men för själva objekten skull är det trots det helt klart värt ett besök. Verken är roliga, underfundiga, utmanande, ifrågasättande och förföriska. Och det är kul att se att nedskärningarna inom glasindustrin tycks leda till en nytändning snarare än undergång.
Ta en heldag och strosa runt på Millesgården och njut av den fantastiska kreativitet som många önskar men få har råd med!