Skön illusion och bister verklighet i Lu Yangs mandala.

30/8 – 24/11, 2019. Fotografiska museet.

Delusional Mandala av Lu Yang är en sprakande fest för ögat och örat.

Det är inte så lätt att förstå vad den kinesiska konstnären Lu Yang vill med sitt videoverk Delusional Mandala på Fotografiska. Jag misstänker att en hel del försvinner i den kuturella övergången mellan i Kina och Sverige. Det går heller inte att läsa den översatta text till det som sägs i verket. Ändå är det svårt att inte ryckas med.

Det hela börjar med att Lu Yang – jag misstänker att det är konstnären själv trots att avataren är könlös och bär rakat huvud likt de buddistiska munkarna – skannar av sin kropp och för in uppgifterna i en dator. Med en simulator som sitter fast på huvudet kan hon sedan leva ett alternativt liv i en virtuell värld. Hennes kropp förbättras kanske men samtidigt undrar jag om det är hon själv eller datorn som styr detta virtuella ego. Där trycker Lu Yang på något viktigt i vår tid.

Hur vet vi att det är vi själva som fattar våra beslut på våra egna ibland objektiva, ibland subjektiva grunder? Särskilt viktigt att fundera på är det i en tid då det inte för alltför länge sedan framkom att den sociala plattformen Facebook manipulerat algoritmer i syfte att se om det gick att göra användare deprimerade. Oavsett sanningshalt i en sådan anklagelse är det viktigt att fundera på moraliska och etiska frågor med teknik.

Det gör Lu Yang. Och det går i en rasande fart. Vi får följa med från den virtuella födseln till dess begravningsprocession under loppet av cirka 15 minuter. Vid begravningen är avataren både den döde och själva det lyxigt pyntade tåget som tuffar fram till hög, rytmisk musik. Här missar jag förmodligen kopplingar till buddhistiska riter. Men rent estetiskt påminner loket om kinesiska och japanska tempel fast så som de skulle kunna se ut i en manga-serie. Guldet glimrar tillsammans med lysande neonfärger och visst förs tanken mot de orientaliska drakarna.

Sammankopplingen mellan it-teknik och religiösa riter får mig att undra om det är någon större skillnad mellan ett eventuellt tekniskt ingripande i individens sfär och den religiösa tradition vi ofta skolas in i? Båda vill styra människan enligt den egna agendan, oavsett om det är underkastelse inför prästerskap eller konsumtion.

Det är därför inte konstigt att filmen rent estetiskt framstår som ryckig och hackig.  Den mänskliga kroppen som projiceras på filmduken rör sig klumpigt och smidigt, ungefär som en marionettdocka som knycker fram över en scen.

Jag tror att det inte ska ses som en brist utan som en av poängerna som konstnären vill få fram. När någon annan tar makten över oss, rör vi oss inte så mjukt som vi annars hade gjort. Vi vet inte hur vi bäst ska anpassa oss efter någon annans vilja och kan inte möta upp rörelsen. Dessutom vill vi kanske inte ens det.

På det här sättet blir vi som de artificiella, intelligenta robotar som snart spås överta världen. Det är vi själva som är den första hybriden i denna nya släktlinje. Det är i våra kroppar och skallar som tekniken först och mest effektivt tar plats.

En fråga är dock hur denna nya tekniskt intelligenta kropp ska kunna föröka sig. I Lu Yangs fall är den könlös. På så sätt lever den enkelt upp till de krav som religioner ofta ställer på människan. Vi ska vara kyska. Med en könlös kropp går det inte att bli fördömd. Det finns ju ingenting där att fördöma. Det blir snopet för domedagspredikanten.

Humor är en stor del av Lu Yangs videoverk. Det syns inte minst på de hysteriskt roliga grimaser avataren gör under begravningsprocessionen. Den har haft och fortsätter att ha kul i sitt utforskande av identitet. Det går att framställa sig själv på olika sätt och bli den vi vill, eller snarare tror att vi vill, vara. Kroppen kan putsas till, bli änglalikt sakral och låta oss utforska livet.  

Samtidigt är det svårt att inte misstänka att det som syns inte är annat än yta. Det finns inget bakom den där frenetiskt dansande och sprattlande figuren. Den är en illusion. Verkligheten bakom kameran visar att människan bara sitter still medan någon eller något annat styr den rörelse som sker i en annan värld. Det känns inte ett dugg kul. Och det trots att det händer i en värld som liknar Super Mario 3D World.

Länk till videoverket Delusional Mandala.

Länk till Lu Yangs hemsida.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *