Haute couture; den äkta vintagen är få förunnad

 

Kunglig vintage,  Stockholm 2011.

Magnus Hagberg, ansvarig utgivare; Fredrik Andersson , huvudredaktör; mfl.

Det är just produktionen av den här typen av böcker som jag gillar med museer; en kunskapsrik källa med texter och resonemang som bottnar i objektiv vetenskap men presenterat på ett relativt lättsamt sätt. Jag missade utställningen som gick av stapeln för fyra-fem år sedan men tycker att boken står relativt stadigt på egna ben. Dessutom reas den just nu ut för för en knapp hundring på Livrustkammaren.

Boken består av texter skrivna av verksamma inom såväl museet som den relativt nya fakulteten modevetenskap och många generösa illustrationer på kungliga kläder på ansiktslösa dockor mot neutral, dov, bakgrund. Det är naturligtvis svårt att avgöra hur representativa just dessa utvalda plagg är för livrustkammarens samling men det är inte svårt att se varför just dessa plagg anses ha ett högre ekonomiskt värde utifrån kvalitet och ägare på just precis det sätt som ordet vintage definieras. Alla tycks stå sig väl trots de år som gått sedan de tillverkades och bars.

Detta är någonting som boken fick mig att fundera över; hur pass tidsbegränsade är själva kläderna egentligen rent mode- och trendmässigt? Här låter Emma Lindblad, då doktorand vid centrum för modevetenskap på Stockholms universitet, läsaren veta att även om haute couture har en mytbildning omkring sig att varje plagg skapats för ett specifikt tillfälle och inte återanvändes, så vittnar förändringar så som uppläggningar, intagningar, lagningar om att varje sådant klädesplagg användes vid flera tillfällen och faktiskt slets på. En viss tidlöshet finns alltså i själva plaggen – åtminstone, tänker jag, om de isoleras från övriga attribut och accessoarer. För vad är det som gör att det är så lätt att se vilken tidsperiod ett fotografi är taget i, oavsett om det är på kungligheter eller ”vanligt folk”? Tillsammans med frisyrer, smink, skor och handväskor skulle plaggen förmodligen vittna om ett annat estetiskt ideal än den tid vi lever i idag. Men där kan jag naturligtvis ha fel när det gäller just de här kläderna, trots allt finns det inte några sådana fotografier inkluderade där de bärs av levande människor i den situation de var avsedda för, vilket är synd på sätt och vis.

Och samtidigt är det befriande att se på plaggen så här isolerat som de presenteras i boken – de ser moderna och snygga ut, och ger en indikation på att det 1900-tal fram till nu som vi lever i inte är så otroligt varierat klädesmässigt som det lätt kan framstå i jämförelse med tidigare epoker. Det är även underhållande att läsa hur en del av bokens skribenter mellan raderna tycks tampas med problematiken att rättfärdiga dessa dyra kreationer för ett fåtal utvalda. Det är å ena sidan ett hållbarhetstänk som motiverar dess existens och å andra sidan ett krav från folket via journalister och skvallerpress, men självklart även ett krav som kommer från själva ämbetet. Det kungliga ämbetets vara eller icke vara är förstås en brännande punkt som möjligen ligger till grund för detta; är monarkin en överdådens onödiga extravagans eller en kostsam nödvändighet? Boken sällar sig till den senare genren. Så klart, tänker jag, genom att vara en produktion från de kungliga samlingarna. Den vinklingen går inte att komma runt.

För den som är intresserad av kläder, mode och identitet är det här en intressant bok. Här diskuteras de olika begreppen haute couture, vintage, second hand och lump, liksom hantverksmässighet och hållbarhet. Det är också roligt att se hur dagens klädskapare kan dra inspiration ur Livrustkammarens arkiv. Om du är händig med nål och tråd, så ser i alla fall inte jag någon anledning till att inte du skulle kunna använda den här boken på samma sätt även om det är svårt att komma upp i de svindlande kostnader för material och hantverkskunnande som förmodligen ligger bakom monarkins ”hållbara” mode.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *