Google Cultural Institue – nu även med fjädern British Museum i hatten.

 

Det är onekligen väldigt bekvämt att kunna sitta hemma vid datorn och ändå förflytta sig till en annan del av världen för att ta del av den information som finns där. Det ersätter inte ett fysiskt besök på stället, men det bir ett komplement och fungerar som ett mellanting mellan det och en bok. Fördelarna är att det går att förstora upp bilder och granska detaljer, nackdelen är att det än så länge inte går att vrida och vända på objekt som i verkligheten är tredimensionella – så som skulpturer. Självklart går det inte att kalibrera in datorskärmen ordentligt för rätt färgställning och det är svårt att veta hur pass bra utrustningen från början har kunnat registrera alla nyanser i ett verk eller objekt samt hur tvådimensionaliteten påverkar de avbildade objekten. På det viset kan en webbaserade utställning aldrig ersätta det fysiska besöket, men det har potential att utforska och fördjupa det historiska reportaget och facklitteraturen. Som besökare är jag förhoppningsvis också garanterade en vetenskaplig objektivitet som särskiljer sig från populärhistoriska dokumentärer och reportage. Det finns en starkt demokratisk dimension i att göra kulturarv, historia och forskning mer tillgänglig för en publik som annars inte tar sig iväg. Frågan är om och hur museerna når ut?

 

Jag kan själv inte hitta någon information om att British Museum har en online-utställning via Google Cultural Insititute. Men det har de, två stycken än så länge, som tar avstamp i fysiska utställningar varav den ena avslutades i januari och den andra stänger den 7:e februari.  Det är svårt att förstå anledningen till att det inte finns någon hänvisning till dessa virtuella utställningar på hemsidan – vore det inte ett sätt att locka publik till just den satsningen eller finns en rädsla att besökare uteblir om de istället tar del av den gratisinformation som finns på nätet? Själv blir jag istället sugen på att besöka museet och hade jag möjlighet skulle jag göra det.

Som komplement till utställningar är online-projekten verkligen ett bra initiativ som dessutom står på egna ben. Besökaren kan förbereda sig och lättare ta till sig innehållet i en utställning väl på plats, eller tvärt om gå hem och friska upp minnet – lite som de där utställningskatalogerna, som de förhoppningsvis inte ersätter. Utställningskatalogerna i sig är en viktig del av en utställning. Där finns fördjupade analyser och utsagor att ta del av som omöjligt skulle gå att smälta under ett besök. Online-utställningen saknar sådan typ av djupare kontext även om det även där finns en hel del information att läsa sig till.

Det är intressant att ta del av utställningen Egypt: Faith after the pharaohs som belyser den religiösa utveckling som pågått i Egypten efter faraonernas tid och Kleopatras nederlag år 31f.kr. Där beskrivs bland annat hur romarna applicerade sina egna estetiska symboler på de egyptiska gudarna utan att helt sudda ut eller förändra dem. Det är också en spännande nyhet för mig personligen att det redan då fanns judar i Egypten. Redan då, skriver jag och känner mig tveksam till om det fortfarande gör det alternativt hur länge de fanns där – det nämner tyvärr inte museet något om.

 

En annan brist, som jag ser det, är att det saknas kartor. Förväntas den virtuelle besökaren veta eller själv ta reda på var gränserna går för det forna Egypten, Romarriket och Bysans? Vet alla att Konstantinopel numera heter Istanbul? Sådan här information finns säkert med i den fysiska utställningen, men det är lite svårt att förstå varför det inte finns med här. Är det för att det är gratis som jag förväntas fylla i mellanrummen själv? Eller är det på grund av att det är en ny form för British Museum som de är lite ovana med? Men det borde inte vara helt olikt en utställningskatalog. Om tanken är att även nå en yngre publik tror jag att det är ett misstag att inte förklara så mycket som möjligt av innehållet. Här kunde man tänka sig hyperlänkar eller pop up-rutor med information som förklarar och visar saker lite mer ingående. Det skulle då också kunna fungera som en något mer pålitlig källa än, säg, Wikipedia dit elever ofta hänvisas när fysiska böcker börjar bli alltmer sällsynta i skolmiljö. I övrigt är det bara att applådera den här typen av satsningar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *