Skip to content

Fyra nya när Konsthantverkarna synliggör Nu:et.

10 – 28 januari, 2015.

Nu visas på Konsthantverkarna vid Södermalmstorg i Stockholm i till och med den 28:e januari. Helena Engarås, Karin Gyllerfelt, Anna-Karin Hagg och Yan Feng Zhang är fyra nybakade konsthantverkare från Högskolan för Design och Konsthantverk, HDK, i Göteborg. Tillsammans ställer de ut smycken, textil och keramik, curerat av Mia E. Göransson.  Göransson är professor i keramikkonst vid HDK och har bjudits in till Konsthantverkarna för att bidra med nya infallsvinklar på det som sker i branschen just nu för att lyfta fram det som just nu väcker känslor och frågor om samtiden.

Det är onekligen fascinerande att se dagens konsthantverk. Det experimenteras och undersöks på ett sätt som tycks långt ifrån det traditionella definitionen av konsthantverk. Här är det inte alltid det sköna, vackra, funktionella bruksföremålet som står i centrum. Här närmar sig istället hantverket konsten och gör att konsten blir bär eller brukbar. Tydligast märks nog detta i smyckeskonsten där Anna-Karin Haags former tycks som hämtade ur en inredningstidnings reportage över den senaste tidens vurm för det rena träets estetik, med inslag av softa pasteller som andas 1950-tal. Det är rena former och färger i all enkelhet utan att bli trist.

Karin Gyllerfelts halsband står i stark kontrast till Haags, även om enkelheten är den samma. Gyllerfelt har istället för att blankpolera och vitkoka silvret, etsat det och svärtat ner det med bland annat oljefärg. De tunga metallbitarna kontrasteras av de tunna trådar som är menade att bära upp dem. Jag och sjuåringen är inte ensamma om att fastna för just dessa objekt. De flesta är redan sålda och resten är inte till salu.

Gyllerfelts textila kreationer som återfinns på väggarna är subtila, lite romantiska och en mix av användbart och obrukbart. De ger sken av att vara plagg, men det är ett bedrägligt intryck. Ingenting går att använda. Objekten får mig att tänka på Edward och Nancy Kienholz The State Hospital från 1966. Stämningen är trots allt inte helt behaglig.

Yan Feng Zhangs väggfästa objekt ser ut som papp eller läder kört halvvägs ner i en pappersstrimlare, men är kavlad, skuren keramik. Det är intressant att se hur ett så hårt, kompakt material som keramik kan ge intrycket av att vara skirt och intrikat, med spikraka snitt. Helena Engarås textilier påminner om att nuet alltid är dömt att bli dåtid, liksom dåtiden en gång var nuet. Övergången mellan olika stadier, nyanser eller tillstånd tycks stå i centrum och bilda en poetisk reflektion över tiden, skeenden och minnen. Förnimmelsen är drömskt illusorisk.

Även om alla objekten är vackra, spännande och häftiga i sig är det inte helt lätt att förstå hur de väcker frågor om samtiden, förutom att det finns en vilja att undersöka materialen, smutsa ner dem, slitsa upp dem och låta det oväntade bli smycken. Tendensen att hålla materialen rena utan att blanda dem med andra säger kanske något om samtidens ofta grafiskt rena eller asketiska tendenser. Träet gör ett återtåg. Metaller är inte längre skinande. Tyger skitas ner och keramiken hittar nya former. Det är också tack och lov långt ifrån tillrättalagd nationalromantik med tydlig form för funktion.

Published inKonsthantverkarna

Be First to Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *